Michael Wollny: Mondenkind

Michael Wollny

Mondenkind

ACT (Naxos)

Michael Wollny p. Insp. Berlin april 2020.

Astronauterna Neil Armstrong och Buzz Aldrin fick stor uppmärksamhet då de 1969 tog de första mänskliga stegen på månen.

Men det är inte dessa herrar som inspirerat den tyske pianisten Michael Wollny till denna samling av 15 solovinjetter för att prisa månlandningen. Inspirationen kommer istället från den tredje astronauten, Michael Collins, som ensam blev kvar i Columbia-färjan och cirklade runt månen i ett dygn medan hans två kolleger tog de jungfruliga stegen.

Under var och en av väntetidens åtskilliga flygningar runt månen var Collins 46 minuter och 38 sekunder utan visuell- eller radiokontakt med jorden. Det är denna period som rymdhistoriker senare har kallat den mest ensamma tid något jordiskt väsen någonsin har upplevt.

Så ensam kände sig knappast Wollny i studion i Berlin då han spelade in Mondenkind (Månbarn). Men dock ensam nog, det är faktiskt hans första rena soloutgivning, och i respekt för Collins har han låta denna cd vara precis 48:36 minuter. Wollny är inte ensam om att skapa material till denna cd. Som ofta blandar han egna små stycken med korta improvisationer över teman från både den progressiva pop-rocken och den europeiska modernismen.

Till exempel den amerikanska sångerskan Tori Amos Lucifer-tema, den kanadensiska Timber Timbre-gruppens Velvet Gloves & Spit, en vacker liten sonatine av Hindemith (Rudolf, inte Paul) och Alban Bergs första egentliga stycke tolvtonsmusik, hans andra försök att tonsätta Theodor Storms dystra dikt Schliesse mir die Augen beide. På sistnämnde lever Wollny, med sitt obesmittade patos, helt upp till sin inofficiella titel som jazzpianots unge Werther, och patos finns det rikligt av på många andra av cd:ns stycken.

Inte minst på sitt egna titelspår förmår han med hjälp av diskantspel och ett förfinat anslag skapa en sfärisk transparens som får högtidligheten att bli mer spislig och förmår med sina figurer att hålla fast en berättarglädje mitt i vanmakten över rymdens oändlighet. Således blir hans egen Spacecake nästan apokalyptisk i sin våldsamhet och efter den urladdningen är han i sin epilog, Sufjan Stevens, Bryce Dessner och Nico Muhlys Mercury redan på väg till nästa planet på en våg av chopinsk poesi.

Peter H. Larsen