Miles Davis: Rubberband

Warner
Miles Davis tp, keyb, Vince Wilburn Jr dr, Mike Stern g, Bob Berg ts, Michael Paulo as, Marilyn Mazur, Steve Thornton, Steve Reid, King Errisson perc, Angus Thomas elb, Neil Larsen, Adam Holzman keyb, Randy Hall voc, g, Ledisi, Lalah Hathaway voc m fl. Insp. 1985, Saint Louis, USA.

Hela 28 år efter Miles Davis död har tidigare osläppta inspelningar återupptäckts av Miles brorson, trumslagaren Vince Wilburn Jr, originalproducenten och sångaren Randy Hall (Cameo) och arrangören Attala Zane Giles.
De pop- och soulinfluerade sessionerna från 1985 kanske inte riktigt gör Davis rättvisa. Miles avsikt var att nå en ny, yngre publik och på några spår når trumpetaren stundtals övertygande höjder med sitt spel. Al Jarreau och Chaka Khan var först tilltänkta som vokalister till sessionen men det blev aldrig så.

Sångpålägg i efterhand har hanterats respektfullt och infallsrikt av sångerskorna Lalah Hathaway och Ledisi. De hörs i fin dialog med trumpetaren på två neo-souliga spår: Hathaway på So Emotional och Ledisi på Rubberband of Life. Fusion-stänkaren Maze, där bland annat saxofonisten Bob Berg, gitarristen Mike Stern och slagverkaren Marilyn Mazur medverkar, samt latinfärgade Carnival Time med keyboardisterna Neil Larsen och Adam Holzman är albumets jazzigaste spår. Miles kommer bäst till sin rätt i balladen See I See och streetfunkiga The Wrinkle och This Is It då han sträcker ut i själfulla trumpetlinjer.

Överutnyttjandet av tidstypiska trummaskiner och enerverande DX-7-synthar sänker dock helhetsintrycket. Som helhet är denna session väldigt tam i jämförelse med eklektiska You Are Under Arrest (Columbia) som kom 1985 och med mästerverket Tutu (Warner) som kom året efter.

Ett genomgående drag genom Miles hela karriär var att han var lyhörd för samtiden, med visionen att skapa något nytt och annorlunda, vare sig det var i team med Gil Evans, Wayne Shorter eller Marcus Miller. Möjliga samarbeten med Jimi Hendrix och Prince såg aldrig dagens ljus men nu när denna oavslutade inspelning från 1985 dyker upp påminns man om Miles betydelse för inte bara jazzen utan musiken i stort.

Patrik Sandberg