Naoko Sakata Trio: Dreaming Tree

Footprints FRCD-084 / Naxos / Tid: 62 min.
Naoko Sakata p, Johan Bergius dr, Alfred Lorinius b. Insp. Studio Epidemin, Göteborg.

Stackars Naoko Sakata. I hart när varje text om hennes musik jämförs hon med kollegan Bobo Stenson. Det är orättvist. Det må vara hänt att det bland andra var han som låg bakom hennes flytt från Japan 2008 för musikstudier i Göteborg. Året efter – hon låg inte direkt på latsidan – bildade hon den trio som hon spelat med sedan dess: En än klassiskt skolad kammarensemble, en än sökande jazzig improvisationstrio tillsammans med basisten Anton Blomgren och batteristen Johan Birgenius. Hursomhelst är det såväl spännande som oförutsägbart detta japansk-svenska möte i drömmen.

Debutplattan Flower Clouds hade ett skört, lyriskt anslag och en tonal upptäckarlust. Den nya skivan Dreaming tree borde av titeln att döma gå på i samma spår, men gör inte riktigt det. Anslaget är annorlunda och upptäckarlusten har som ersatts av nybyggarglädje. Redan på första spåret, Rain, märks det där trevande, sökande, prövande anslaget. Nästa spår, Januari, fortsätter i samma spår. Och nästa, Blue, likaså fastän med en något mer bestämd och betonad klangbild. Så kommer fjärde spåret, och äntligen lossnar det: Ljung är en skön sak i tretonsskala med febrig bas och drum’n’bassigt batteri, samt en refräng du vill höra igen. Och någon mumlar och hummar likt Glenn Gould. Plattans klart bästa.

Avslutande stycket, Intersection, har en liknande puls: hetsig, febrig, stressig, mera urban än rural. Som Karlsson på syra. Ingenting, plattans andra svenska titel och dess sjunde spår, har en å sin sida härligt porlande känsla; Sakata släpper ackorden som vattendroppar från drömträdets bladverk. Den känns däremot rural. Trion blandar och ger: stillsam lyricism mängad med improvisatoriska kaskader. Men som helhet betraktat vill Dreaming tree ändå inte riktigt ta rot eller fart.

Naoko Sakatas toner från tangenterna ligger hela tiden steget före de andra, hon rusar fram över ny mark, nästan rusig; basen och batteriet har bara att vackert följa med på färden. Det är både på gott och på ont. Än låter det som en trio i dess rätta bemärkelse; än som Sakata ackompanjerad av Blomgren & Birgenius. Men, en gång för alla, Naoko Sakata är en lyrisk pianist i sin egen rätt. Om debuten var ungdomen och Dreaming tree medelåldern, väntar ålderdomen och visheten på den tredje plattan. Det ser jag fram emot.

Rikard Rehnbergh