Creative Sources
Nina de Heney b, Karin Johansson p, Henrik Wartel dr. Insp. Geiger Sessions, Elementarstudion, Göteborg, 26 februari 2018.
Nina de Heney liknar ingen annan basist. Hennes långlinjiga tonmålningar får mig att glömma själva instrumentet. Musiken finns som ett långsamt verkande tillstånd, en horisont att blicka ut över. Eller ett rum att slutas inne i där ljus och ljud slinker in genom ventiler och glipor. Framför allt skapar hon en maklig rörelse, och då tänker jag mig en totalkroppslig historia ungefär som i dans.
Hållningen verkar självklar, tre musiker på akustiska instrument som undviker lockelsen att visa upp sig. Det finns alldeles för många exempel på hur virtuositet och det hantverksskickliga blir en motsvarighet till de sociala mediernas selfies: se Mig!
Få är radikalare än denna trio, och det handlar då om hur konventioner och ritualer tas om hand.
Som vanligt hos de Heney utgör varje stycke ett område att upprätthålla sig på och utforska. En klangfärg, en pockade rytm, en figur slås fast och så rör sig satsen kring den. Små inpass spelar en stor roll. Av och till gnider Henrik Wartel cymbalerna så att höga ljud sticker in i basens mörker ungefär som ljusblixtar. Först märkte jag dem inte, men hunden spratt till, och då lyssnade jag igen. Små elektriska stötar genom både instrument och kropp. Det säger också något om musikens rumsliga spännvidd, alltså förmågan att hålla sig i sitt klangliga rum och samtidigt träffa mig mitt i planeten. Nina De Heney, Karin Johansson och Henrik Wartel skapar gränser kring varje låt, liksom stakar ut var de ska och får röra sig. Så följer inte någon kamp mot dessa yttre gränser, det blir mer en fråga om hur musiken ska organiseras inom dessa självvalda ramar. Och det är mycket fritt. Snarare bygger de på en känsla för ljud och klang ungefär som när en konstnär målar utifrån de koloristiska ackord vissa färger ger upphov till. Om det rör sig om flageoletter, gnissel mot cymbal och andra självlysande stråk kan de Heney ur den intensiva flimrande pulsen låta basen tala med en blandning av enkla påståenden i pizzicato och virvlande rytmer som ekar av trummornas små figurer. Det blir som ett förstrött samtal där de själva söker det ämne de vill tala om.
Musiken kommer inte emot mig som ett påstående. Snarare handlar det om att röra sig runt det som skulle kunna anses givet och självklart. För att försöka förklara för mig själv vad jag är med om vill jag göra en liknelse med en del radikala konstnärer i början av 1960-talet som ansåg att våra invanda sätt att leva manifesterades i ritualer. Varje dag. Genom att bryta upp dessa riter och kanske skapa nya skulle också tanke och känsla ändras. Nya förhållanden, känslor och upplevelser väntade. Så hör jag hur de Heney långsamt stegrar musiken, det känns som hon rör sig i cirklar. In mot något slags centrum att upptäcka. Musiken är rit och den är tät. Varje nyans noteras; skillnad i volym och klang beror på de andra instrumenten. Det känns som ett helt rum skakas av toner i långsamma rörelser. Musikerna lägger an på upplevelsen av ett Nu – annars är ju mycket musik inriktad på ett snack med historien, äldre kolleger etc. Här rör sig alla i trion kring sig själva, de toner de organiserar blir ett bygge som sluter sig alltmer kring dem, men det är det där tomrummet i mitten fyllt av ljus och mörker de vill studera och röra sig mot. Till slut känns musiken som just ritualer, besvärjelser kring vad det nu är de vill få syn på. Mot slutet kommer en sorts stillhet manifesterad i lunkande lugna melodier. De känns som kärnan i hela musiken. Klart det måste ta tid att komma nära den. Och så enkel den måste vara för att kunna överraska efter dessa komplexa genomlysta mörka musikrum som passerats. Och den rörelsen har redan satt sig i hela min kropp. De Heneys musik är som hos en annan utforskare av ritualen, poeten Elisabet Hermodsson: ”stöd hjärtat/det slår/ och ljudet transformerar/de innersta behoven.”
Thomas Millroth
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här