Norah Jones: ´Til We Meet Again Live

I min recension av det förra Norah Jones-albumet – det i fjol utgivna Pick Me Up Off The Floor – (Blue Note) konstaterade jag lite häpet att den softa och lätt jazziga singersongwritern med den skönt rökiga rösten fortfarande var relevant och kunde få ur sig bra musik. Efter att ha lyssnat på hennes första livealbum, inspelat innan pandemin tagit strupgrepp på världens alla konsertscener, är jag inte lika säker. Inte för att det finns något formellt att klaga på. Ljudet är bra, framförandet av sångerna likaså. Problemet ligger i en tämligen deppig likformighet. Det vet vi i och för sig sedan förr att Norah Jones inte är någon lustigkurre, men melankolin och det bluesigt sorgesamma kan ju dramatiseras så att det blir fängslande och gripande. Helt eländigt är det förstås inte. Visst når Jones och hennes diskret följsamma komp fram till ett mer engagerande musikaliskt tilltal – som i…