OLE MATTHIESSEN Red Python

Recenserad i OJ 6-13

OLE MATTHIESSEN
Red Python

Time to move on – Some place under the sky – Pinhole – Red Python* – Theme to an oldfashioned girl – Relaxing at la napoule – Second to none – At ease* – Noerrebrovalsen – All of us – Pulling through

STUCD 13062/tid 71:26 min
Henrik Bolberg tp, Bob Rockwell ts, Ole Matthiessen p, Bjarne Roupe* g, Jesper Lundgaard b, Adam Nussbaum dr. Insp i STC Recording Studio, Köpenhamn, 7 & 8 mars 2013.

Betyg 2 ••

Ole Matthiessen har skrivit ett knippe jazzlåtar med standardkaraktär, samlat ett par danska blåsare, kryddat med ett superkomp och länkat hela anrättningen till 60-talet och den budskapsjazz/R&B/soul, som spelades av grupper ledda av giganter sådana som Art Blakey och Cannonball Adderley. Det är inget fel på utgångspunkten, för i denna jazzens ångande häxbrygd alstrades en gång mycken lysande musik.

Problemet med Matthiessens budskapsjazz är att anrättningen inte riktigt vill lyfta. Kompet driver fint i flertalet låtar. Den kraftiga tempoökningen i Time to move on och At ease är dock besvärande och lämnar blåsarna i en prekär situation när temat återkommer efter soloinsatserna och den ursprungliga låtkaraktären har gått förlorad.

Huvudproblemet ligger dock i ensemblespelet och i soloinsatserna. Här brister det alltför ofta i både timing, flyt och energi. I temapresentation av Red python’blir det särskilt tydligt när blåsarna stretar åt olika håll och fenomenet återkommer, om än mindre tydligt, även i andra låtar. Några av Bolbergs solon spirar och glöder (och Lee Morgan ler nog uppskattande i sin himmel), men mer ofta blir trumpetspelet stolpigt och mekaniskt. Rockwells tenor står mest i vänteläge, får aldrig någon riktig fart under galoscherna förrän så plötsligt sker i avslutande Pulling through där han överraskar – men varifrån kom den energin? Matthiessens och Roupes kompinsatser är klart godkända men soloprestationerna är tämligen bleka.

Red python har sin hemvist i en genre där fokus måste ligga på energi, flyt och timing, element som tyvärr inte riktigt kommer till uttryck på den här skivan.  De främsta ljuspunkterna hittar man i kompet där Lundgaard och Nussbaum huserar.

Leif Linnskog