Paul Bley/Gary Peacock/Paul Motian: When Will the Blues Leave

ECM (Naxos)
Paul Bley p, Gary Peacock b, Paul Motian tr. Insp. i Schweiz mars 1999.

Bley är ju något av en mytisk figur som tidigt spelade med Ornette Coleman och som rört sig i ett gränsland mellan någon slags boptradition och fri improvisation. Jazzhistoriskt är det lätt att inför den här 20 år gamla inspelningen associera till Keith Jarretts trio eftersom Peacock och Motian genom åren varit flitigt allierade i dennes projekt, men den personkemi som uppstod i dessa samarbeten har jag svårt att upptäcka här.

Bley står som upphovsman till fem till av åtta låtar och tillsammans med Peacock till Dialogue Amour. Just detta stycke har delar med en harmonik som känns överraskande konventionell. Titeltemat, Ornettes välkända blues, presenterar Bley rätt slarvigt i ett mycket snabbt tempo, men lämnar åt Peacock och Motian att hålla intensiteten igång vilket dessa mycket kompetenta musiker klarar med bravur. För sitt eget solo väljer Bley en betydligt mer hanterbar fri puls. Skivans enda standardlåt, Gershwins I Loves You Porgy, får en tolkning där styckets potentiella skönhet i melodi och harmonik sätts på sparlåga.

Peacocks Moor är plattans höjdpunkt där basspelet etablerar ett fundament som inspirerar till energirik interaktion. Bleys långa solostycke Told You So kan påminna om Jarretts utflykter i blues/ostinato-traditionen men efter en tveksam (och ganska otight intro) blir det för mina öron en tämligen ostrukturerad improvisation som spretar åt många olika håll. Albumet presenteras som något som räddats ur arkiven och som ska vittna om den speciella förståelse som delas av tre framstående improvisatörer, vilket efter några genomlyssningar tyvärr inte känns riktigt korrekt. Man påstår också att: “These musicians were never inclined to play anything the same way twice …” Just det påståendet får mig att tänka på ett annat lika absurt, men roligare, citat som tillskrivits Shelly Manne som skulle förklara vad improvisation handlade om: “We never play the same thing once …”.

Ulf Adåker