PEEPING TOM Boperation

Recenserad i OJ 5-11

PEEPING TOM
Boperation

Boperation – Cromagnon nights – Escalating – Fantasy in blue – The gig – House party starting – Mo is on – Pile driver/Dodo´s dance – Snakes – Up jumped the devil.

Umfrcd 02 / Umlaut Records/

Plugged/tid 53:22
Axel Dörner tp, Pierre-Antoine Badaroux as, Joel Grip b, Antonin Gerbal dr. Insp 7 mars 2011, Paris, Frankrike.

Betyg 4: ••••

För mig har jazz alltid varit, i sina bästa stunder, en rebellisk musik. En musik som bjuder någon form av motstånd. Jag har värjt mig mot den alltför esteticerande, slätstrukna och ”lyssnarvänliga” musiken, som dessvärre varit det dominerande ”mainstream” uttrycket inom jazzen de senaste 30 åren. Då har frimusiken ofta varit en nödvändig tillflyktsort och oas för mig, i vilken jag släckt den musikaliska törsten och berikat mina sinnen.

Denna mångnationella grupp, med bas i Paris, uppfyller alla mina krav på kreativitet och ett rebelliskt musicerande och det blir en dubbel glädje när de tar sitt avstamp i kompositioner av några av beboperans främsta och delvis bortglömda pianister, som t ex Herbie Nichols, Bud Powell och George Wallington. Idén med Boperation är som de själva skriver: ”bring these somewhat forgotten treasures to light by re-working them – putting them in the actual daylight”.

Att spela kompositioner av pianister, som bygger på en intrikat harmonik är naturligtvis en utmaning, då gruppen saknar ett ackordinstrument. Inledningsvis presenteras den aktuella melodin eller temat i ensemblen för sedan snabbt övergå i fria solistiska och kollektiva improvisationer, som utgår från låtarnas struktur och resultatet är mycket lyckat!

Dörner är en helt ”outstanding” trumpetare och kan få ut de mest fantastiska ljud ur sitt instrument. Badaroux är en mycket driven saxofonist. Grip och Gerbal står för ett rikt och varierat spel och som helhet är detta en mycket kollektiv musik.

Valet av Herbie Nichols kompositioner för tankarna till Roswell Rudds grupp på 60-talet, New York Art Quartet, där bl a John Tchicai ingick. Här finns vissa likheter och jag kan tänka mig att den gruppen, liksom Art Ensemble of Chicago, varit inspirationskällor för Peeping Tom när det gäller att hantera beboplåtar på ett nytt sätt.

Bebopmusiken, liksom frijazzen har fortfarande en sprängkraft som äger giltighet, under förutsättning att musiken traderas på sätt som Peeping Tom gör. Det är därmed frestande att avsluta med deras egna ord: ”something muscians of today needs to hear”.

Roger Bergner