Pombo: Blåmärken

Queenside Queen CD005 / www.pombo.se / Tid: 41 min.
Anna Högberg sax vo, Felicia Nielsen p org vo, Marie Hansen Sjåvik elektronik vo, Nils Wall dr vo, nr 5, 6: Christof Kurzmann ppooll vo. Insp. Kingside Studio Gnesta 6-8 juni 2015.

Pombo är en finfin jazzgrupp. Inget känns ansträngt, snabbt lyfter alla musikerna några decimeter över marken. Bas och trummor reser himmelsstegar åt piano och sax. Felicia Nielsen är ett lyriskt geni då hon matar fram musiken på pianot. Och Anna Högberg ger musiken färg, pressar den samman, vrider och vänder. Det gör ont när hon spelar, det är dröm och fritt fall.
Detta hör jag som kärnan i musiken kring vilken sång och texter byggs.
Sångerna är vackra, alla sjunger med ett sug som håller tillbaka det övertydliga.

Men de flesta låtarna står starka mitt i vår tid. De handlar om våld, flyktingkatastrof, djur på zoo, krossad frihetslängtan, rädsla. Tilltalet är ganska vardagligt. Rösterna byggs ut med musikaliska skärmytslingar. Det är starkt. Kunde vara ännu bättre, om texterna hade fått lika mycket omsorg som musiken. Ofta flyter det fint, men alltför ofta snubblar jag över formuleringar och dåliga rim. Att formulera raseriet över den mänskliga och politiska katastrof som pågår i Medelhavet är ett rimligt konstnärligt ställningstagande. Musiken bär känslan mycket starkt. Men det är för banalt att formulera det så här: ”Mamma, världen styrs av dårar/havet är fyllt av tårar/mamma du kan bara gråta nu/hela vårt hav fyllt av tårar.” Det är snudd på sentimental exploatering av en mänsklig katastrof. Jag önskar att Pombo tänkte att också språk har musikalitet. Och det krävs massor att få det bära en katastrof som den pågående. Om sångtexterna hade samma nivå som musiken vore denna skiva ett mästerverk.

Jag vill slutgnälla innan jag slutapplåderar: titellåten handlar om våld. När gruppen poserar med sminkade blåmärken är det ett sätt att förta allvaret i musiken! Nog klagat: ett fantastiskt kraftfullt gungande album där varje ton övertygar.

Thomas Millroth