Ralph Alessi: Quiver

ECM 2438 / Naxos / Tid: 56 min.
Ralph Alessi tp, Gary Versace p, Drew Gress b, Nasheet Waits tr. Insp. i Oslo, sept 2014.

Detta är Ralph Alessis andra album för ECM och i kvartetten har Gary Versace har ersatt Jason Moran vid flygeln. Alessi har även till detta album skrivit all musik och hans klassiskt skolade spelstil ger honom en gedigen kontroll över sina temapresentationer och improvisationer som har en abstrakt, återhållen karaktär som dock inte saknar intensitet. Det är en form av fri improvisation i en kammarmusikalisk tradition. Samspelet är fascinerande där Alessi i välformulerade fraser använder trumpetens hela register och får lyhörd respons av sina medmusiker. Versaces spel är känsligt följsamt och Waits trumspel överraskande och mycket dynamiskt medan Gress insatser är mer försiktigt stöttande. I spår 7, Scratch, blir ett tempo markerat vilket ger musiken en mer påtaglig energi vilket känns som en välkommen ingrediens liksom den korta avslutande Do Over som helt saknar improvisation. Det är för övrigt inga tydliga gränser mellan improvisation och teman och i Shush blir glesa pianotoner och basens ostinato ett minimalistiskt fundament till Alessis inledande, mystiskt sordinerade insatser. Scenariot tätnar men avbryts av en ny luftig struktur i piano och bas. Flera av kompositionerna har liknande minimalistiskt upprepade strukturer som tjänar som fundament för utarbetade teman och improvisationer där Alessi mestadels har huvudrollen. Hans trumpetsound och frasering kan påminna om Kenny Wheelers men saknar dennes rötter i ”konventionellt” jazzidiom. För mig har Alessis musik många referenser till konstmusiken men den utförs med en jazzattityd som vittnar om den samtida jazzens komplexitet och är det är utveckling som är mer intressant än den ”jazz” som närmar sig populärmusiken.

Ulf Adåker