Rodrigo Amado: This is our language

NotTwo Records MW922-2 / www.nottwo.com / Tid: 43 min.
Rodrigo Amado ts, Joe McPhee ts, ficktrumpet, Kent Kessler b, Chris Corsano d. Insp i Lissabon 2 december 2012.

Klassisk frijazz av fint märke. Den portugisiske tenorsaxofonisten Rodrigo Amado är att lita på, det visar han på nya skivan This is our Language. Här har han samlat en kvartett med veteranen Joe McPhee på ficktrumpet och altsax, den distinkte basisten Kent Kessler och trummastodonten Chris Corsano. Är man ute efter nyskapande musik sett till genre är man dock fel ute, söker man däremot efter enskilda musikaliska röster som låter sig inspireras av ett givande sammanhang och skapa något i nuet är This is our language en givande skiva. Och titeln har precis som man anar en koppling till Ornette Colemans This is our music från 1960, för Rodrigo Amado är det ett sätt att visa tillhörighet till och respekt för det som Coleman och Don Cherry inledde för över ett halvt sekel sedan.

Rodrigo tillhör tenoristerna som målar med den grova penseln, ibland även med det grova sandpappret som han bitvis gnider i stora vågrörelser. Det är lätt att bli påmind om Archie Shepp i det grovkorniga och då även av Ben Webster. Frenesin lurar ständigt bakom knuten även om han visar ganska stor variation. I Theory of mind (For Joe) lämnar han exempelvis ifrån sig den breda penseln till förmån för en betydligt skarpare spets och i den inledande saxofonduon på The Primal Word visar han att det går alldeles utmärkt att uttrycka sorg även i Portugal. Men även om jag gillar Rodrigo Amado är det Joe McPhee som är den stora stjärnan. Och han är som bäst när han balanserar mellan det sofistikerade och det skärande, när han ömsom faller ner i det ena, ömsom i det andra. Han har ett skarpt sound och tycks alltid hitta nya vägar i sina improvisationer. I den nämnda saxduon i The Primal Word puffar han ettrigt på med sin altsaxofon medan Amado tar den grövre och svepande vägen. Men det är med ficktrumpeten han får fram de finaste improvisationerna, de som löper in i överraskningarnas land där han aldrig tappar skärpan, det är alltid minst 100 procent närvaro. Även när han, som i titellåten, kostar på sig att tydligt visa inspiration av Don Cherry med de karaktäristiska enkla nynnbara melodierna.

Stämningen överlag är tät, men den bryts upp på Ritual Evolution med sin mer plockande framtoning. Fylld av detaljer är den kul att lyssna på. Sakta växer intensiteten med pumpande rytm. Basisten Kent Kessler sticker ut i sin tydlighet. Allt han gör, och det är mycket, är hörbart och välspelat. Ibland kan jag tycka att Chris Corsano blir lite för mycket med sin tekniska briljans, men här spelar han strålande. Mycket intensivt men ändå avvägt och svängigt.

Magnus Nygren