ROLAND KEIJSER & RAYMOND STRID Yellow Bell

Recenserad i OJ 5-11

ROLAND KEIJSER & RAYMOND STRID
Yellow Bell
Live sessions at the Glenn Miller Café, Stockholm, Sweden

CD1: Brudmarsch/Knut Gabriels lek – Kallhagahalling – Froms/Tiotaggaren – Sohini/Yellow Bell – Spegelsång – Varför frågar du?/Varför svarar du?/Malma Hindlam – Klyftileken/Polska – Kvällskvarpa/Dansa med möss – Fruset grus/Flyvbåd – Marwa.

Insp 2 mars 2009. (tid 76:09)

Cd2: Gammelgösen – Tarantella/Sidi Mimouna/Den första gång jag såg dig – Surdeg – Bryta bröd – Systerpolskporna/ Knut Gabriels lek – Varför frågar du?/Varför svarar du?/Marwa – Hotell Bristol – Kvarplek/Ciftelli. Insp. 3 mars 2009. Bonusspår: Alla fäders tårar/Bön om bränsle – Pelog-lek – Vågor från Håga.

Insp 11 juni 2008. (tid 75:47)

Cd3: Pelog lek/Changs polska – Hindolam slam/Nanna Blues – Varför frågar du?/Varför svarar du? – Drams/Flyvbåd – Fallgrop – Trims/Spaltpols – Polska/Klyftileken/Polska – Yellow Bell – Marwa. Insp. 6 maj 2009. Bonus spår: Sidi Ali –Monk´s Mood.

Insp 11 juni 2008. (tid 75:47)

Umlåda 2 / Umlaut Records  www.umlautrecords.com/Plugged

Roland Keijser fl, cl, as, ts, p. Raymond Strid dr.
Insp: Se ovan för respektive cd.

•••••

Denna box med 3 cd-skivor dokumenterar några unika kvällar på Glenn Miller Café i Stockolm med två av landets absolut främsta improvisationsmusiker. Vi som hade förmånen att få vara där då har burit ett rikt och varmt musikminne inom oss, som vi nu får möjlighet att dela med oss av. Det är en organisk musik som utforskar, fördjupar och väcker många känslor och tankar.

Roland Keijser är musikanten som obehindrat rör sig mellan olika genrer, men att tala om genrer här är egentligen mindre intressant, när musik spelas på detta sätt. Många är de musiker som kan spela i olika stilar. Det gäller såväl inom jazz som i folkmusik. Man kan spela i olika traditioner. Det kan Keijser också göra. Han har en lång och brokig musikerbana bakom sig.

Men det som gör honom unik och jämförbar med få andra är hans förmåga tränga bakom musikens yttre form och hitta övergångarna till det som förenar musik från olika kulturer och traditioner. Denna förmåga, som naturligtvis främst handlar om en stor musikalitet, upplevs nog av de flesta som en gudabenådad egenskap, men kan också verka provocerande för somliga, som har en bestämd uppfattning om hur det ”ska låta”.

Det är den förmågan som gör att Keijser alltid låter ”rätt” i det han företar sig. När han spelar folkmusik från sin hemtrakt i Dalarna eller bebop eller frijazz eller traditionell musik från Marocko, så låter han som om han aldrig gjort något annat än spelat just den musiken. Keijser spelar inte i stilar, han ”är” den musik han för stunden spelar. Keijser kan möjligtvis jämföras med en annan av 1900-talets stora improvisatörer, med ett liknande förhållningssätt till musicerandet: Don Cherry. Men Keijser är på många sätt helt sin egen.

Raymond Strid är den enda av sitt ”slag” i hela världen, en unik musikant och den mest lyhörda, lyssnande och kreativa trumslagare som jag känner till. Han är helt befriad från förutsägbara klichéer och manér. Att musik har visuella kvalitéer är mycket påtagligt när man hör och ser Strid spela, något som självklart går förlorat på skiva.

Om Keijser är en pionjär inom det diffusa område som brukar kallas för ”världsmusik” och den första att spela folkmusik på saxofon, så är Strid definitivt en pionjär inom den fria musiken i Sverige. Han är också ett stort internationellt namn inom den europeiska improvisationsmusiken. (Läs mer om Raymond Strid i OJ nr 5, 2010).

Om musiken skriver Keijser: ”The basic material here is our typical blend of traditional Swedish folk songs and original compositions/improvisations of varied character. A certain amount of Afro-American accents as well as recurring echoes of Turkish, Indian, Chinese and Arabic inflections might be detected”.

På skivorna bjuds många stunder där kommunikationen mellan de två är närmast total. Bakom Keijsers melodier och fria improvisationer agerar Strid på ett lyhört och varierat sätt, som bara är möjligt om man verkligen lyssnar och gör det som intuitivt känns rätt i varje stund. Det är inte alltid man vet vart musiken ska ta vägen, vilket blir en lika spännande och utmanande resa för den som lyssnar, som för Keijser och Strid.

Att spela den musik som de gör på duo (utan basist!) är naturligtvis tacksamt. Det skapar en intimitet som gör de båda mycket fria och trygga i sitt musicerande. Det finns många och långa traditioner av musik på duo mellan blåsare och slagverkare i olika delar av världen, bl a. den i Marocko, som kallas för Tbal wal Ghayta, som Keijser nämner i den mycket läsvärda booklet, som följer med boxen (med fina foton av frimusikkonnässören Lars Jönsson).

Duos i jazzsammanhang känner vi till flera exempel på bl a John Coltranes sena inspelningar med Rashied Ali och Don Cherrys inspelningar med Ed Blackwell från slutet av 60-talet. I Sverige hade vi en annan stor improvisatör, Kjell Westling, som spelade duo med Bengt Berger i mitten av 70-talet.

Flera av numren är, som sagt, traditionella folkmelodier och låtar upptecknade efter spelmän. Låtarna utgör ett grundmaterial för mer eller mindre fria improvisationer, men Keijser hittar dock alltid tillbaka till melodierna. Dessa låtar som ibland kan upplevas en aningen endimensionella, när de framförs av traditionella spelmän, blir här vitaliserade och fyllda med nya möjligheter. Det är helt uppenbart att det är så här ”folkmusik” ska spelas! När musiken låter mest som ”jazz” kommer jag att tänka på Ornette Coleman och visst är det en slags folkmusik som Coleman spelar. Här finns tydliga beröringspunkter.

Ett exempel på en fantastisk resa är spår 2 (cd 2) som börjar med en originallåt av Keijser, fortsätter i en traditionell marockansk låt som spelas på tenorsax à la Coltrane, för att slutligen landa hemvant i Den första gång jag såg dig av Birger Sjöberg.

Musiken är genomgående mycket varierad och Keijser spelar alt-och tenorsax, klarinett, olika flöjter samt även piano. Strid har försett trummorna med naturskinn och spelar på sin egen virveltrumma, sina cymbaler, gonggongs och klockor. Allt noga avvägt i en musik där ton, ”sounds”och instrumentens materialitet bildar en fullkomlig helhet med melodi och rytm.

Det här är musik som finner vägar in till dess innersta väsen, tillgänglig för den som har förmåga att lyssna med öppna sinnen. Musik som förenar kropp och själ.
Umlaut Records framstår alltmer som ett högintressant skivbolag. Hoppas nu inte att priset för en 3 cd-box ska avskräcka någon från att köpa denna, som jag härmed utnämner till årets absolut mest angelägna skiva!

Roger Bergner

Fotnot: Läs intervjun med Roland Keijser i OJ nr 5!