Sons of Kemet: Your Queen Is a Reptile & Diverse artister: We Out Here

Sons of Kemet
Your Queen Is a Reptile

Impulse!/Verve
Shabaka Hutchings sax, Theon Cross tuba, Tom Skinner d. Guests: Pete Wareham sax, Nubya Garcia sax, Seb Rochford d, Moses Boyd d, Eddie Hicks d, Maxwell Hallett d, Congo Natty v, Joshua Idehen v. Insp i London.

We Out Here

Brownswood Recordings
Olika grupper: Maisha, Ezra Collective, Moses Boyd, Theon Cross, Nubya Garcia, Shabaka Hutchings, Triforce, Joe Armon-Jones, Kokoroko. Insp i London i augusti 2017.

Vid årsskiftet signades brittiska Sons of Kemet till det legendariska skivbolaget Impulse!. Your Queen is a Reptile är det första resultatet och om någon trodde att bakomliggande ägarbolaget Verve skulle slipa ner gruppens musikaliska kanter och tona ned det politiska budskapet, så trodde de fel. ”We the immigrants, we the children of immigrants, we the diaspora, we the descendants of the colonised; we claim our right to question your obsolete systems, your racist symbols, your monuments to genocide”, låter programförklaringen i omslagstexten skriven av Joshua Idehen, som också gästsjunger på ett par låtar.

Men hur skarp kritiken än är så handlar musiken inte om att aggressivt vända upp och ned på allt som en del av frijazzens motsvarigheter gjorde under det amerikanska 60-talet. Istället lyfter Sons of Kemet upp centrala begrepp som ritualens betydelse för musiken och låter fast och upprepande rytmik skapa transliknande tillstånd. Med grundkonstellationen saxofon, tuba och trummor begränsar de medvetet – och lyckat – sitt uttryck. Theon Cross tuba är mäktig, det något trubbiga instrumentet är rent exemplariskt för att nagla fast det rituella med tunga basgångar. Tom Skinner ger sig sällan ut på några improvisatoriska strövtåg på trummorna, och när han får sällskap av exempelvis Seb Rochford är det för att förstärka rytmiken, inte för att bryta upp den. Och Shabaka Hutchings använder inte kompet som språngbräda för solon, snarare förstärker han ritualen med sitt ettriga riffande och ger med sitt sound musiken en vag men inte obetydlig karibisk touch. Hur ihärdigt de håller fast vid låtarnas former är fascinerande, baksidan är att det ibland blir lite enformigt. Men visst finns det variation mellan de nio låtarna, ta exempelvis My Queen is Angela Davis som sticker ut i sitt höga tempo och kraftfulla intensitet. Eller i dubinspirerade My Queen is Mamie Phipps Clark med Congo Nattys ekodränkta röst.

Tittar man på den numera så hypade brittiska scenen är de namnstarka artisterna som Sons of Kemet, Yazz Ahmed, Binker & Moses och Zara McFarlane bara toppen av ett isberg. Hur fruktsam undervegetationen är visar albumet We Out Here som spelades in under tre dagar i London i augusti 2017. Nio olika grupper – flera med gemensamma medlemmar där några även återfinns i de mer kända konstellationerna – framför lika många låtar. Den musikaliska spännvidden är stor, här ryms allt från Triforce fusionsjazz till Moses Boyds monotona och dansorienterade jazz-drum’n’bass. Inside the Acorn med Maisha är den fräschaste andliga jazz jag hört på länge. Sprungen ur John Coltranes och Pharoah Sanders musikaliska arv griper denna expanderande musik verkligen tag i mig. Här får Shabaka Hutchins basklarinett får sällskap av framtidsnamnet Nubya Garcias flöjt. Garcia spelar väldigt bra, det gör hon även i tubaisten Theon Cross trio där hon på saxofon stöter fram melodiska fraser på bästa Shabaka Hutchings-vis. Garcia återkommer även på några andra spår, allt är dock inte riktigt lika spännande. Shabaka Hutchings framför Black Skin, Black Masks med egen kvintett, och möjligen är det skivans främsta nummer jämte nämnda Maisha och Kokorokos jazzinfluerade västafrikanska musik på Abusey Junction.

För den som är intresserad av den nya jazzen från London är We Out Here en väldigt bra utgångspunkt. Det är en scen där de tajt sammanbundna medlemmarna har lika skiftande kulturella bakgrunder som de har skiftande musikaliska uttryck. Och de gör en poäng av det. De finns och de kommer att stanna!

Magnus Nygren