Corbett vs Dempsey CvsD CD024 / www.corbettvsdempsey.com / Tid: 41 min.
Staffan Harde g; Lars Sjösten p; Lars-Urban Helje b; Bengt Berger dr, perc. Insp. i Smögen och Göteborg 1968, 1971.
Gitarristen Staffan Harde (1938-2004) var en särling, en solitär i svensk jazz, som under större delen av sitt liv var bosatt i Smögen på Västkusten. Han gjorde endast en skivinspelning på Svenska Jazzriksförbundets (nuvarande Svensk Jazz) kortlivade skivbolag. Det är denna udda LP som nu återutges av den i Chicago verksamma producenten John Corbett. Flera år innan Hardes skiva kom ut 1972 kunde man i OJ läsa märkliga och oblygsamma annonser, där Harde med stöd av världens främsta gitarrister, till vilka han hade skickat band med sina egna soloinspelningar, garanterade sin oslagbara position som den gitarrist som utvecklat det mest avancerade ackordspelet, med en helt egen och unik harmonik. Han gick till och med så långt att han i en annons utlovade 1000 kronor till den gitarrist i världen som vågade utmana honom och som skulle vara än mer harmoniskt avancerad. Hardes bandinspelningar kunde man beställa i OJ mot postförskott. Hans annonser ledde till insändare från OJ:s läsare, för och emot det självutnämnda geniet.
Få hade dock överhuvudtaget hört honom spela live och han hade i princip aldrig spelat ihop med andra musiker, då han bjöds in till att medverka på Stockholms Jazzfestival 1967. Inte oväntat ett mindre lyckat framträdande för den orutinerade Harde, trots att musiker som Jan Johansson, Kurt Lindgren och Rupert Clemendore backade upp honom. Sin ungdom hade Harde använt till att öva och öva och med tiden utvecklade han ett tämligen tekniskt och bitvis virtuost spel, vilket inte minst kan höras i det inledande solostycket Substance I.
En av Hardes gitarrfavoriter var Tal Farlow, men jag kommer att tänka på Tristano-gitarristen Billy Bauer när jag hör Hardes spel. Han utformade också ett högst eget ackordbygge, som han tecknade ner, samt ett harmonisinne och gehörspel med en förkärlek till atonalitet. Han var också en skicklig improvisatör. Noter och analys lärde han sig aldrig, det tyckte han förtog nöjet att spela. Han växte dock upp i ett musikaliskt hem som ett ”underbarn”, men levde i sin egen klangvärld, som han också utforskade. Harde hade tidigare haft kontakt med Lars Sjösten och hur Lars-Urban Helje och Bengt Berger kom med på skivan vet jag inte. Hardes spel mot Heljes basgångar i Incitament I fungerar riktigt bra och här finns ett möte i musiken. Om Hardes lätt förstärkta gitarrspel åtminstone följer sin egen logik, försöker de andra i kvartettnumren Bigaroon, Cordial L, och Electrification att förhålla sig ganska fritt till musiken och stundvis uppstår ett intressant samspel. Det sistnämnda stycket är det mest fria. Substance II är en serie välkända visor, en solouppvisning med hisnande ackordspel. En tanke dyker upp om vad som hade hänt om Harde fått möjlighet att utveckla sitt mer fria gruppspel ihop med musiker som var på samma musikaliska våglängd som han själv? Med musiker på den europeiska avantgarde- och friformscenen, musiker som det då fanns ganska få av på hemmaplan. Här tror jag att Hardes utvecklingspotential låg. Nu blev det tyvärr inte så och han övergav snart musiken och återgick till sitt gamla jobb som bagare. En eloge till Corbett för hans outtröttliga entusiasm och intresse för ”ohörd” och stundom oerhörd europeisk jazz- och improvisationsmusik!
Roger Bergner
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
