STAN GETZ / JAN JOHANSSON At large

Recenserad i OJ 2-12

STAN GETZ / JAN JOHANSSON
At large

Night and day – Pammie’s tune – I like to recognize the tune – When the sun comes out – In your own sweet way – Café Montmartre blues – Goodbye – A new town is a blue town – Just a child – The folks who live on the hill – Ah-Moore – Land’s end – He was too good to me – Younger than springtime – In the night – Born to be blues – The thrill is gone

Storyville 1038422

Stan Getz ts, Jan Johansson p, Dan Jordan b, William Schiöpffe dr.
Insp i Kildevælds Kyrka, Köpenhamn, 14 & 15 januari 1960

Betyg 4: ••••

Även när man hör mer än 50 år gammal musik med Stan Getz kan man hitta nya facetter i hans konst. Lyssna t ex på de här två cd-skivorna, inspelade 1960, hur Getz på ett ögonblick kan
flytta sig från ett mjukt drömmande uttryck till något otroligt myndigt, nästan hotande – bara genom att förändra karaktären på sin ton. Eller uttryckt på ett annat sätt: det ska bara till en mikroskopisk förändring av luftgenomströmningen i hans instrument för att han ska framstå som en helt annan människa än vi trodde att han var.

Sedd i det här ljuset, var hans ton inte bara enastående i sin transparens och lyrik, den var också bedräglig. Och när man kan Getz och hans historia och har mött honom är det lätt att känna igen de stora kontrasterna i hans personlighet i denna legendariska tenorsaxton. Här kan den höras i hans version av Johnny Mandels Just a child där han bara genom att mjukt slå an en ton och avsluta den kraftigare kan förflytta sig från den renaste oskuld till något mer krävande och direkt illavarslande.

De 17 titlarna på de här två cd-skivorna är inspelade i Köpenhamn, kort efter att Getz hade besökt Stockholm med samma kvartett och bl a spelat på Nalen vilket kan höras på den nyligen utgivna Riverside-cd:n

Stan Getz at Nalen (recenserad i OJ 6-11). Här, i studion i Köpenhamn, framstår Getz insats jämnare och mer beslutsam än på liveinspelningen från Nalen. Dessutom presenteras Johanssons pianospel i en ljudmässig balans som framstår lysande med sitt otroligt vackra anslag och i valet av de enskilda tonerna, där Johansson på ett förunderligt sätt kan blanda enkelhet med stort djärvhet.

Inspelningen, som har givits ut tidigare på både lp och cd och med samma titel, är Getz första av tre väsentliga (de andra är med Bob Brookmeyer och Steve Kuhn) innan han hösten 1961 kastade sig över den brasilianska musiken och blev världsberömd. Såväl Getz som hans producenter har förklarat att det hände för att han inte kände att han med en postbopbaserad musik kunde göra sig gällande gentemot tidens andra två stora jazztenorer, John Coltrane och Sonny Rollins.

När man lyssnar till Getz spel i de snabba och utåtriktade styckena på den här inspelningen – djupt personligt och totalt överlägsen i sin harmoniska och rytmiska uppfattning  – förefaller det argumentet ännu mer svårförståeligt än tidigare.

Peter H. Larsen