STANLEY COWELL It’s time

Recenserad i OJ 3-13

STANLEY COWELL
It’s time
Cosmology – El Space– O – Vishnu on the Serpent – Krishna – Glass ball and couch bed – Brawl inducer – I never dreamed – It´s time – King – We shall 2 – Long vamp – Abstrusions

Steeple Chase productions /Plugged/tid 58 min
Stanley Cowell p kalimba, Tom Di Carlo b, Chris Brown dr.
Insp i Danmark 2011.

   Betyg 3: •••

Enligt Stanley Cowells meritlista tycks han ha varit med om det mesta i musikvärlden: Han har inte bara komponerat symfonier, körverk, skrivit handböcker med egna kompositioner för pianostudenter, gjort musik för teatern och undervisat vid diverse institutioner, förutom att han mellan varven turnerat runt med storheter som Max Roach, Stan Getz, Sonny Rollins, Miles Davis bland andra – han har även bildat eget skivbolag med inriktning på avantgardemusik. Man kan ha  förståelse för att  han plötsligt tog några sabbatsår, för att sedan komma tillbaka med ny frisk energi och nya projekt.

Denna cd inleds med med två neobopfärgade melodier i vilka Cowell vill illustrera sin vurm för kosmologi och rymdforskning. Och visst är det ett energiskt driv och flyt i Cowells pianospel, och snart upptäcker jag att Art Tatum är den stora inspirerande läromästaren för Cowells tonkonst, just som han själv framhåller.

I Asian art suite och Civil rights suite tolkar Cowell sina intryck från den indisk-kinesiska musiktraditionen och den amerikanska medborgarrättsrörelsens propaganda i musikalisk form, där bl a Max Roach var en ledande figur. I den asiatiska sviten är det förstås Vishnu och Krishna för hela slanten, men Cowell lyckas koppla ihop den österländska harmoniken med modern amerikansk jazz tradition. En lyckad fusion mellan två olika världars tonkonst.

En rolig låt är Brawl inducer som rullar på i ett slags lättmarsch-tempo. I balladen I never dreamed utvecklar Cowell ett lugnare uttryck, här utrycker han sig känslosamt, eftertänksamt med genomtänkta fraseringar.

Medborgarrättssviten inleds med Max Roach’s It’s time där Cowel försöker sätta hastighetsrekord i fingerfärdighet – han kan vara outhärdlig vissa stunder. Men så kan han även visa en ödmjukare inställning, som i balladen King. Det  utlovade afrikanska tumpianot dyker upp i Long vamp – mest som en kuriositet. En cd som består av en blandad kompott och där en pianoekvilibrist får tillfälle ett att briljera med sin sanslösa klaverteknik, men även med en viss lyrisk ådra.  

Per Wiken