SVEN-ÅKE JOHANSSON / ANDREA NEUMANN / AXEL DÖRNER Grosse gartenbauausstellung

SVEN-ÅKE JOHANSSON / ANDREA NEUMANN / AXEL DÖRNER
Grosse gartenbauausstellung

9 nummer.
Olof Bright OBCD 34/www.olofbright.com
/Umlaut records/tid 49:00
Sven-Åke Johansson perc, ”kartonagen”, c-box,
Andrea Neumann inside piano, electronics, Axel
Dörner tp. Insp 18–19 mars 2009 i Berlin, Tyskland.

J/L DUO
Lovsång och hemlighet /Cerchio
13 nummer.

Olof Bright OBCD 32/www.olofbright.com /Umlaut records/tid 58:30
Johan Jutterström reeds, Andreas Hiroui Larsson dr, perc.
Insp 23–25 nov. 2009 res.15–18 dec. 2010 i Stockholm.

CHRISTINE ABDELNOUR / BONNIE JONES / ANDREA NEUMAN
AS:IS
7 nummer.

Olof Bright OBCD 35/Umlaut/tid 45:00
Christine Abdelnour as, Bonnie Jones electronics, Andrea Neumann inside piano, mixing board. Insp 2011 i Bryssel, Belgien.

Det numera Malmöbaserade skivbolaget Olof Bright har under drygt tio år givit ut en rad mycket intressanta skivor inom områdena improviserad och experimentell musik. Stor vikt har lagts vid produktionerna som helhet, i ett nära samarbete mellan artist och producent.

Innehåll och formgivning förenas till ”ett konstverk”.

När detta skrivs håller man fullt på med att fira att John Cage skulle ha fyllt 100 år och jag ställer mig frågan om musiken på dessa tre skivor hade varit möjlig utan Cage? Då menar jag inte att musiken rakt av skulle vara inspirerad av Cage, utan mer av hans praktik och mission i förlängningen, så som den har förvaltats av improviserande musiker sedan åtminstone 1960-talet.

Den gemensamma nämnaren, för dessa tre skivor, är ett musicerande som genomgående är lågmält och utforskande. De akustiska instrumenten kan användas för ett ljudskapande långt utöver vad de konventionellt är avsedda för och till detta kommer elektronikens obegränsade möjligheter. Cage hävdade i någon av sina föreläsningar att vi har såväl ”öron som ögon” och just det visuella går vi miste om här, något som kan vara viktigt för denna musikform, i synnerhet då Sven-Åke Johansson är i aktion, där gestiken är så central. Nu får man istället sluta ögonen och försöka gissa hur de olika ljuden skapas (om det är nödvändigt?).

Det är också påfallande hur musiken får sin mening först i mötet med lyssnaren, som aktivt måste vara medskapande. Cage främsta gärning var kanske att han lärde oss att lyssna på ett nytt sätt och denna musik kräver ett koncentrerat lyssnande!

Den i Frankrike boende saxofonisten Christine Abdelnour har som ingen annan visat på hur mycket mer som ryms i en altsax.

Bonnie Jones med rötter i Korea har främst arbetat med elektronisk musik och texter.

Andrea Neumann tillhör sedan många år en av Tysklands främsta musiker i gränslandet mellan improvisation och komposition. Hon har utvecklat en egen praxis att använda sig av flygelns innanmäte i kombination med elektronik, i en tradition som pianisten David Tudor initierade.

Slagverkaren Sven-Åke Johansson, sedan decennier boende i Berlin, behöver väl knappast här någon närmare presentation. Han är en av den europeiska improvisationsmusikens huvudpersoner.

Axel Dörner från Tyskland, bemästrar trumpeten på ett sätt som få andra. Hans öppenhet och stora intresse för ljudskapande har givit det instrumentet helt nya möjligheter.

Johan Jutterström och Andreas Hiroui Larsson är två relativt nya bekantskaper för mig.

Deras finkänsliga och intima musicerande är kanske det som visar upp den största variationsrikedomen av de tre skivorna och som mest närmar sig en jazztradition.

Det gäller särskilt skivans andra del Cerchio.

”Det görs stor konst i det lilla”. Så skulle man kunna sammanfatta denna internationella scen för ny improvisationsmusik, som också involverar många kvinnliga artister.
Jag har valt att inte betygsätta skivorna. Denna musik existerar så mycket på sina egna villkor, vad skulle jag relatera till i så fall?

Roger Bergner