Sylvie Courvoisier & Mark Feldman: Time Gone Out

Intakt (intaktrec.ch)
Sylvie Courvoisier p, komp, Mark Feldman vln, komp. Insp september 2018.

I skivans booklet beskriver Sylvie Courvoisier och Mark Feldman hur de omedelbart fascinerades första gången de hörde varandra spela. De uppfattade båda den andre som en genremässig vägkorsning med en riktning mot den västerländska konstmusiken och den andra mot jazzen.

Jag kan tycka att man här lite slarvigt kategoriserar all improvisationsmusik som jazz. Time Gone Out innehåller visserligen både mer eller mindre genomkomponerade stycken som Not a Song, Other Songs liksom helt improviserade spår, exempelvis Blindspot samt givetvis hybridformer däremellan. Tonspråket, sättet att förhålla sig till timing och instrumentens klang placerar mig dock snarare på en resa från Dmitrij Sjostakovitj och Arnold Schönberg till nutida konstmusik än till frijazzmusiker som Cecil Taylor som också nämns som referens.

Men jag vill inte bråka mer om detta för Time Gone Out är en särdeles känslig, kraftfull och hjärtetrådsnära skiva. Det är inte bara att det är ett utsökt samspel Courvoisier och Feldman utan också någonting med avvägningarna kring form och dynamik. Fraserna är som suckar, för att genast byta skepnad till knivar och nålar. Jag har redan nämnt Sjostakovitj och jag tror att det är samma melankoliska känsla av närvaro i tid och rum som går igen i Time Gone Out. Det är någonting magiskt med den här typen av fragmentarisk och orolig musik som med sitt flöde skapar en känsla av fullkomlig begriplighet.

Channa Riedel