The End: Svårmod och vemod är värdesinnen

Rare Noise
Kjetil Møster ts, bs, elektronik, Mats Gustafsson ts, bs, elektronik, Sofia Jernberg voc, Anders Hana barytongitarr, Greg Saunier dr, voc. Insp. januari 2018 i Super Duper studion i Bergen.

Intressant mix av musiker. Orkesterjournalens läsare har antagligen minst koll på trummisen Greg Saunier som är känd från det amerikanska indierockbandet Deerhoof. Norrmännen har spelat i olika jazz-, rock- och noiseband. Anders Hana är en personlig favorit, med ett förflutet i Noxagt, Moha! och Ultralyd, tre riktigt bra band, både live och på skiva. Och så Sofia Jernberg och Mats Gustafsson förstås, som tidigare samarbetat i Fire! Orchestra.

Det är ganska brutal musik. Sofia Jernbergs röst är central på alla låtar. På Svårmod gör hon strupljud, extrem sång till extrem musik. Hon visar upp en större spännvidd på nästföljande Vemod och på skivans två långa låtar kan det vara rätt vanlig sång emellanåt, särskild på Don’t Wait där en lång text av Mats Gustafsson (en sorts programförklaring, om konstnärlig frihet och politisk medvetenhet) flyger ut från Sofia Jernbergs mun. Fast jag är mer fascinerad av att höra henne på den suggestiva, nästan läskiga, Translated Slaughter.

Rösten, men även musiken i stort, har en särskild laddning när saxofonerna inte finns där. Inget ont om vare sig Mats Gustafsson eller Kjetil Møster, men blåset tillför inte alltid något till låtarna. The End är som starkast när de är minst jazz. På den nämnda Don’t Wait är saxarna i början mest i vägen, för att senare jobba igång ett tryck som ger musiken en extra skjuts. På den avslutande Both Sides Out förenas hela bandet i ett elektriskt kraftfält.
Skivans namn är hämtad från en dikt i Harry Martinssons ”Passad”.

PM Jönsson