Improvising Beings 46 (2cd) / www.improvising-beings.com / Tid: 53+51 min.
Linda Sharrock voc, Mario Rechtern reeds. CD1: Itaru Oki trp, Eric Zinman p, Makoto Sato dr, Yoram Rosilio b, Claude Parle acc, Cyprien Busolini vln. CD2: Derek Saw trp, John Jasnoch gtr, Charlie Collins dr. Insp: CD1: Studio Septième Ciel, Issy-Les-Moulineaux, Frankrike, 20 maj 2015. CD2: The Lescar, Sheffield, England, 5 maj 2015.
Det är rakt på. Ingen tvekan. Inget trevande. Trots att Sharrock har gått igenom en stroke som vad jag förstår har påverkat hennes förmåga att kontrollera sin röst så hindras hon inte. Hinder eller spärrar är det minsta du kan känna av i den här musiken. Det här är rått och ärligt. Frijazz som verkligen är fri och orädd.
They Begin to Speak består av två skivor, med olika sammansättningar av musiker. En inspelad i studio, och en live. Två ganska olika skivor, som med Sharrocks kompromisslösa stil blir till ett. Hon har förnyat sig mycket genom åren, och gått mellan väldigt olika stilar. Men hon lyckas alltid skapa sig omisskännliga signum. Nu dessa mörka stegrande skrik som tar oss genom skivorna. Som ibland går mot bristningsgränsen, ibland påminner om en tjutande siren.
Jag sugs in i ett kaos. De många instrumenten blandas till en helhet där det först är svårt att urskilja någonting, men där jag allteftersom hör mer och mer. Det gömmer sig hela tiden nya ljud att upptäcka. Jag upplever musiken som ett försök att få ur sig starka känslor – ilska, frustration, vemod. Det är en urladdning. Den får mig att dras med, och känna. Känslor uttryckta i musik, utan logik.
Men om du inte sugs med i känslorna så blir musiken lätt lite tjatig. Spåren på studioskivan skiljer sig inte mer åt än att de känns som olika versioner av samma idé. Även om musiken varierar sig så är samma mönster ständigt återkommande.
Liveskivan bjuder på mer variation och dynamik. En kaotisk energi med ständiga crescendon blandas med mer avskalade partier. Alla får mer plats att utmärka sig och vissa delar av denna cd är de mest intressanta på hela dubbelalbumet. För de enskilda musikernas prestationer är liveskivan intressantare. Men ibland får jag känslan av att musikerna har ganska olika uppfattning om vad de vill uttrycka. Improvisationerna känns mer välformulerade, och känslan i musiken känns inte alltid lika spontan.
De stunder då känslan och kaosets samspelthet gör sig som bäst är trots allt de jag kommer ta med mig från They Begin to Speak.
Veronica Eriksson
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
