TIM BERNES SNAKEOIL Shadow man

Recenserad i OJ 6-13

TIM BERNES SNAKEOIL
Shadow man

Son of not so sure – Static – Psalm – OC/DC – Socket – Cornered (Duck)

ECM 2339 / Naxos / tid 77  min
Tim Berne as, Oscar Noriega cl bcl, Matt Mitchell p, Ches Smith dr perc. Insp i New York januari 2013.
Betyg 4: ••••

Gruppens förra platta, Snakeoil (ECM 2012) hade ett uppfordrande och direkt tilltal, där man koncentrat med stark precision tog sig an Tim Bernes kompositioner eller snarare ramverk och bearbetade detta. Arbetssättet var genomgående deduktivt, där delarna bröts ned och analyserades för att sedan ”rekonstrueras”. Ett spännande upplägg som bar frukt på flera plan.

På nya cd:n Shadow man är angreppssättet det motsatta. Som tidigare utgår man ifrån Bernes ramkompositioner, men fyller på, kompletterar och komprimerar dessa. Resultatet blir kraftfullt, stundtals explosivt med en enorm utväxling. Tempot är genomgående högt, samspelet tätt kollektivt och frihetsgraderna i improvisationerna väl tilltagna. Bernes samarbete med Oscar Noriega är intensivt och nära, temperamentsmässigt lika men kontrasterande i spelstil vilket blir påtagligt i Static, en paradoxal titel. I Cornered (Duck) står pianisten Matt Mitchell för tyngd med sina pålkransliknande utfall som hetsar de övriga.

Socket har en initialt freeformaktigt uppbyggnad där gruppen gemensamt arbetar sig fram emot en närmast rockartad avslutning med Ches Smiths polyrytmiska arbete som nav. Det långa stycket OC/DC har en mer impressionistisk karaktär, där ensemblespelet ligger i förgrunden medan dynamiken mer ligger i det repetitiva, återhållna. Ett andningshål finns på skivan, en duo version av Paul Motians Psalm där Berne och Mitchell lyriskt möts okonstlat och stämningsladdat. Shadow man visar återigen på att Tim Berne har en intakt förmåga att skapa originell, laddad och engagerande improviserad jazz. Friskt, fräscht och frigörande!

Ulf Thelander