Trio Generations: Unfolding

Particular Recordings (particularrecordings.com)
Maggie Nicols voc, Lisa Ullén p, Matilda Rolfsson perc. Insp. Åkerberga 20 mars 2017.

Improvisationsmusiken var från start avskalad från retorik och pynt. Men alls icke befriat från sinnlighet. Inget doldes av onödiga rörelser i denna musik utan yta. Bara toner, enstaka, i svärm och med olika röstlägen och tonfall från de tre spelarna. Maggie Nicols ljusa röst knådar ordklangerna i de minsta bitarna, hon liksom störtar huvudstupa in i vilket klangrum som helst och får alla partiklar att flyga lyckliga som lysande nattflyn. Balansen hos var och en är perfekt, observation och mätningar är suveräna och på en millisekund kastar var och en om. Nicols kan litet halvroat halvsäga att det var ”a pretty face” för att sedan snabbt smula sönder orden. En känsla har slagits fast, ett slags tumultuarisk munterhet. Ullén rör sig vant och tryggt klivande vid pianot och Nicols stiger henne till mötes, lägger svärmar och ordljus över hennes fasta spel, så bryts det upp av ett hest skimmer från Rolfssons slagverk. Återhållet men vaksamt på minsta vågrörelse. Alla tre rör sig i småljuden utan att någonsin släppa rytm och fart, ibland är det så virtuost fast tystlåtet att jag tappar andan. Men, jodå, de klarar allt och finner riktning, ibland flera på en gång. Hemliga melodier föds ur fragment. För här finns inget som är i vägen, inget onödigt att reta sig på alternativt stampa takten till – eller imponeras av. De här musikerna vill inte imponera på dig, de vill lyssna på dina andetag, känna din närvaro för att själv kunna oavbrutet flytta runt klangbitarna. Små, skarpa, plana, kantiga, mjukt undanglidande som solreflexer. Och visst finns här mycket humor, en lek med ljuden då de närmar sig oväntade klanger och rörelser.

Rötterna kommer från den gamla uppbrutna nysökande impron, som ofta ekar idag, men då i något slags tanke på format, alltså att ytan ger utslag. De här musikerna gör precis tvärtom, eftersom de går in i musiken liksom ovetande, varje stycke börjar som en kort distraktion, som kan ta vilken riktning som helst, men så fångas några ord, ljud, toner, klanger, rytmer upp, spräcks, sprids, används. Alla undersöker ljuden och varandra. Det är som ett evigt pågående samtal, där all vardag är borta, bara det oväntade är kvar. Det är en stor konst att våga och kunna behålla en sådan distans till musiken att de flesta klichéer är borta. Vad finns kvar? Ofta knappt något. Här dock: allt.
Som ett skuggspel med ljud. Kort och gott: suveränt.

Thomas Millroth