WADADA LEO SMITH’S ORGANIC Heart’s reflections

Recenserad i OJ 5-11

WADADA LEO SMITH’S ORGANIC
Heart’s reflections

Don Cherry’s electric sonic garden – Heart’s reflections: Splendors of light and purification – Toni Morrison: The black hole (Sagittarius A*, Conscience and Epic memory) – Leroy Jenkin’s air steps

Cuneiform Records 2 cd/tid ca 113 min

Wadada Leo Smith tpt, Michael Gregory gtr, Pheeron akLaff dr, John Lindberg b, Casey Anderson altsax, Stephanie Smith v, m fl.
Insp i New Haven, USA.

Betyg 5: •••••

Ibland kommer konsten till en så att inga invändningar är möjliga: Wadada Leo Smith’s Organics dubbel-cd Heart’s reflections är en sådan skiva. Musiken är varm, livfull, öppen, och även lyssnaren bjuds in till denna skattkammare av toner. Det är ingen slump att Don Cherry fått ge namn åt första låten, en över tjugo minuter lång inventering av Don Cherry’s electric sonic garden: klangerna är mogna som orientaliska frukter. Grunden är en enkel rockrytm på trummorna, på den ett lika enkelt basriff: ett groove formas som växer och avtar men finns där nästan alla tjugo minutrarna.

Ovanpå väver bland andra fyra gitarrister en klangmatta som hela tiden skiftar, rör sig, och på det Smiths egen trumpet i elförstärkt version. Det är suggestivt, förödande välarrangerat tack vare musikernas dröjande spel: tempot är nästan slött – ändå når man en sorts obesvärad spänning i musiken.

Men detta är bara början på festen, Musiken växer i komplexitet, bryts ner i alltmer olikartade solon: fjortonmannabandets musik är organisk i sin växt, men ändå djärv, fräck. Kombinationen är märklig, svår att fixera, men omöjlig att ignorera. Barnslig, och oerhört mogen och medveten.

En speciellt god hand tycks Smith ha med gitarrister. Han tränade på Henry Kaiser på en hyllningsplatta till Miles Davis, här har han fyra högoktaniga gitarrister – men det fungerar. Och två datorer – och ett gäng akustiska instrument. Förutsättningen är att musikerna lyssnar, väntar, andas – och först då ingriper i musiken. Det är lugnet som kanske slår mig allra mest här, också när alla fjorton spelar samtidigt.

Musiken sluter sin cirkel med en annan dryga tjugo minuter lång låt, tillägnad violinisten Leroy Jenkins. Och nu är spelet helt annorlunda, det organiska fått en kant av skarp exakthet, och helheten en helt annan rytmisk och (a)tonal komplexitet. Men fortfarande lika suveränt också i denna mer hotfulla, dramatiskt laddade musik.

Det här är musik som växt ur den näringsrika mylla som stavas AACM. Men den låter inte som Braxtons, inte som Roscoe Mitchells, eller för den delen Leroy Jenkins – för att nämna ett par generationskamrater till Smith. Hållningen kan påminna om Art Ensemble of Chicago – men musiken är Wadada Leo Smiths och hans bands. Och den är fruktansvärt bra.

Ulf Olsson

Fotnot: AACM = Association for the Advancement of Creatice Musicians