Havtorn Records (Border)
Karin Verbaan voc, William Soovik dr, Jonathan Albrektson klaviaturer, Viktor Reuter b. Insp. i Studio Oodion, Göteborg.
Jonathan Albrektsons syntar är tjocka och feta och hålls ihop med snören och gaffatejp. Viktor Reuters trummor kommer från ett skrotupplag och verkar mest bestå av plåtbitar, bildelar och ugnsluckor.
Det är i alla fall så det låter när Water Boogie System nu släpper sitt andra fullängdsalbum. Jag gillar det och ger även mitt stöd till den kollektiva tendensen att ta i alldeles för mycket. Även om musiken som en konsekvens kan bli något övermäktig tagen i för stora doser.
Den göteborgsbaserade kvartetten har gjort en grej av att stöka till sin musik och jämför den med att söka bland frekvenserna på en radio (vem gör det nuförtiden?) och hitta oljud, filosofiska utläggningar, friform-impro och delikata harmonier framsjungna av en kör.
Jag kan lägga till syntpop och electro och referenser till Paavo och Klabbes Bank. De sistnämnda tycks spöka mycket på Year of Silver. Två av spåren, RPD och But Why, låter som ett mycket lyckat joint venture mellan Banken och Stereolabs sångerskor (som i sin tur kopierade sin stil från The Free Design).
Låtarna är generellt sett mer fokuserade den här gången. De två plattor de släppt tidigare, EP och Greetings, var lovande men splittrade och många av de vidlyftigt tokroliga improvisationerna saknade energi.
Stickspår kan vara kul, och i bästa fall pigga upp helheten, men de kan också vara återvändsgränder. Den nämnda But Why är till största delen jättebra popjazz av den stökiga och skrikiga sorten men har ett omotiverat mittenparti, dominerat av ett envetet hackande på pianots bastangenter. Den borde kortats ner rejält.
Det menuettliknande mellanspelet i den laddade och härligt svulstiga Hear Me Out fungerar desto bättre. Kontrabas och plastsynt med bloppigt rymdigt ljud visar sig vara en välljudande kombo.
Jag har fortfarande lite svårt för kvartettens ösigt tokroliga sida. Här kommer den främst fram på Hunting Song, men den är å andra sidan så kort att den är att betrakta som en parentes.
Slutsatsen blir att Water Boogie System ännu inte fått ihop alla disparata delar till en fullt fungerande helhet. Men de är på god väg.
Jag gillar att Karin Verbaan undviker de jazziga fraseringarna och istället sjunger rakt som en popsångare. Det ger, tillsammans med den trygga kontrabasen, stadga till den flippade musiken.
Dan Backman
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
