YOUN SUN NAH Lento

Recenserad i OJ 3-13

YOUN SUN NAH
Lento

Lento – Lament – Hurt – Empty dream – Momento magico – Soundless bye – Full circle – Ghost riders in the sky – Waiting – Airang – New dawn
ACT 9030-2/Naxos/tid 45 min
Youn Sun Nah voc, Ulf Wakenius g, Lars Danielsson b,cello, Vincent Peirani acc, Xavier Desandre-Navarre perc.
Insp i Göteborg 31 okt – 2 nov 2012.

   Betyg 4: ••••

Sångerskan Youn Sun Nah kommer ursprungligen från Sydkorea men bor numera i Paris. Hemligheten bakom Nahs framgång är hennes avväpnande sång och förmågan att kombinera vitt skilda kvaliteter. Med ett närmast brännande fokus blandar hon kulturella och musikaliska influenser på ett respektfullt men samtidigt okonventionellt sätt. Hennes sångteknik är ypperlig med hopp över många oktaver och flera takter utan andningspauser.

Youn Sun Nahs mångåriga samarbete med svenska gitarristen Ulf Wakenius fortsätter att bära frukt. Lento är Nahs tredje album med Wakenius på ACT-etiketten och hennes åttonde studioalbum totalt.

 Jazz, klassiskt, chanson, pop och world möts i en skön mix på skivan. I likhet med Nahs tidigare album på ACT är låtarna en härlig blandning av traditionella stycken, några överraskande covers i omarbetade arrangemang signerade Nah samt några nya kompositioner av Nah och hennes medmusiker.

Precis som på de tidigare ACT-utgåvorna spelar svenska Lars Danielsson bas och cello – han står även som kompositör till ett spår – och fransmannen Xavier Desandre-Navarre slagverk. På Lento får kvartetten sällskap av Vincent Peirani, en mångsidig fransk dragspelare som lika lätt trollar fram passionen i en argentinsk tango som atmosfären på ett parisiskt café eller harmonin i en lugn vaggvisa. Peiranis dragspel färgar hela ljudbilden på flera av skivans spår.

Preludium Op 16 nr 4 i ess-moll av den ryska tonsättaren och pianisten Aleksandr Skrjabin är albumets första låt, tillika titelspår. Nahs rastlösa arrangemang och nakna sång förvandlar preludiet till en jordnära version. Hon backas upp ypperligt av Ulf Wakenius kristallklara akustiska gitarr och Danielssons kontrabas. Mindre lyckad är Johnny Cash-klassikern Ghost riders in the sky av Stan Jones. Här har Nah tagit bort harmonierna i stället för att öka dem, vilket ger en mycket tommare känsla än den ursprungliga, som känns lämpligare för det spöklika temat. Dock är detta albumets enda svacka.

I Wakenius formidabla, latindoftande komposition Momento magico ges Nah en möjlighet att visa fina prov på sin makalösa smidighet, frasering, timing och scatsång. Tolkningen påminner mycket om det spektakulära Frevo av Egberto Gismonti från Nahs och Wakenius första samarbete Voyage. Kemin dem emellan formligen gnistrar, samspelet är sömlöst och låten är en av de många höjdpunkterna på albumet. Här hörs det tydligt att Nah är en sångare som använder rösten som ett instrument.

Bonus är att skivan spelades in i Nilentostudion i Göteborg så högsta möjliga ljudkvalitet utlovas.

Patrik Sandberg