Slutfirat i Göteborg

Vintern övergick till vår just under de fyra dagar i Göteborg som svensk jazz avverkade sin årliga rit.

En ganska ärrad publik inträdde på Trädgår’n när Bohuslän Big Band med trumpetaren Lew Soloff i spetsen körde igång. I en angränsande lokal kunde gästerna bevittna en uppåtstigande röst på jazzhimlen i saxofonisten Elin Larsson. Hon söker sig fram med en stor ärlighet och i gott sällskap, åtminstone med trombonisten Kristian Persson. Alice Babs stipendiaten Kristin Amparo hoppad in med en vokal och glödande improvisation. Elin Larsson, kan vi inte få höra mer av dig snart igen?

När Håkan Broström svettats färdigt på Trädgår’n begav han sig till Nefertiti föra att lyssna på Anders Bergcrantz Quartet med pianisten Richice Beirach. Förra årets Gyllene Skivan mottagare gjorde många besvikna. Köerna ringlade långa utanför jazzklubben i det gamla universitetsområdet. De kom inte in. En del fick gå hem. Men vi som svettades i tegelvalven förstod genast vad det hela handlar om när Bergcrantz kört igång: It’s about jazz, med flera zätan. Det blev inte mindre svettigt när Bergcrantz gav plats på scen åt Håkan Broström. Läs Tore Ljungbergs recension under fliken ”På Scen”.

Samtidigt med Bergcrantz hardcore-jazz  på Nefertiti avslutade Nils Landgren Funk Unit Swedish Jazz Celebration på Trädgår’n med tokdansande homo sapiens på golvet nedanför scenen. Till och med ACTs vd Siggi Loch sågs vicka lite på höfterna.

Utanför gled spårvagnarnas natturer som om ingenting hade hänt.

Grattis till Odd Sneeggen på Svensk Musik, till Bengt Storkirk på Rikskonserter och till Lars-Göran Ulander på P2! Ni har fixat en hyllning till svensk jazz med en bredd och ett djup som OJ inte tidigare varit med om. Publikdragare har samsats med de nya uttrycken. Ohört och oerhört i en väl avvägd omfamning.

OJ återkommer i papperstidningen med en mer kylig betraktelse över hur det världsliga protokollet utföll.