Som ett högkvalitativt jam

Mergia/Majkowski/Buck. Foto: Heiko Purnhagen

Hailu Mergia feat. Tony Buck & Mike Majkowski
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 10 oktober 2016.

Det är en märklig trio som äntrar Faschings scen sent på måndagskvällen: australiska batteristen Tony Buck känner de flesta från improvisationstrion The Necks, Berlinbaserade basisten Mike Majkowski är även han född i Sydney och verksam inom improvisations- och så kallad utforskande musik. Medan huvudpersonen, etiopiske Hailu Mergia på rhodes, synth och dragspel, har en helt annan bakgrund.

Och det är nära nog en slump, eller en ödesnyck, att de spelar tillsammans på scen år 2016. Under 1970-talet var Mergia en firad musiker i hemlandet med Walias Band, vars platta Muziqawi Silt från 1977 är en milstolpe inom etiopisk jazz.

Det var under denna tid som musikstilen ethiopique blev ett internationellt begrepp, en lätt och dansant stil som i sin transartade framtoning kan te sig lätt hypnotisk och extatisk. Men Mergiu tröttnade på Mengistudiktaturen och hoppade av till USA i samband med en turné. Där var de emellertid inte redo för etiopisk musik så Mergia hankade sig fram med att spela på fester och köra taxi.

Fast som i fallet Rodriguez – se dokumentären “Searching for Sugarman” – fick han en nystart när en man från skivbolaget Awesome Tapes From Africa fann kassetten Hailu Mergia & His Classical Instrument i en obskyr skivaffär. Så nu står han där, iklädd kavaj och med en etiopisk halsduk kring halsen. De panafrikanska färgerna lyser mot det svarta tyget.

Mike Majkowski har de afrikanska skalorna solklara för sig. Hans bas låter som en ensträngad gutbucket eller ngoni, som utgör en så central del i den central- och västafrikanska musiken. Den som i brist på bättre går under namnet ökenblues. Där finns även en dos marockansk gnawa i sin hypnotism. Tony Buck driver på musiken med en sällsam frenesi som vi sällan hör från The Necks. Det är snarare hans rötter i punkjazzen (Great White Noise) som kommer fram nu.

Och Hailu Mergias fingrar rör sig ömsom över rhodesorgelns, ömsom över synthpianots tangenter. Vid ett par tre tillfällen lämnar han pianostolen och greppar dragspelet i stället; på slutet till och med ett munpiano. Till det tar han gärna några danssteg eller klappar händerna för att få igång publiken, som är med på noterna.

Som antropolog blir jag närmast knäsvag över dessa osannolika och genreöverskridande möten där hart när varje gång funk uppstår. När skickliga musiker från skilda musiktraditioner möts och stormtrivs av att spela ihop. Som ett högkvalitativt jam.

Rikard Rehnbergh

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.