Soul & Jazz – Grand Hotel Lund 2 november 2014

Mosaik, Quiet Nights Orchestra, Stina Stenelund & Her Soul Replacment, Lisa Doby, Thorbjörn Risager & The Black Tornado, Snorre Kirk Quintet, Mikael Rickfors

“Det är icke ofta vi spelar för en så välklädd publik, så vi har tagit på oss våra finkläder (vores penetöj)” sade den danske bluesfantomen, sångaren och gitarristen Torbjörn Risager innan hans band brakade loss i Grands matsal i den sena aftontimmen. Men i själva verket var de danska musikanterna iförda samma typ av luggslitna kavajer som är brukligt bland bluesmän.

Risager levererade en tung Chicagoblues, plus en rad ballader, boggies och gumbos.

Risager

Rakt på sak utan krusiduller, bandet förmedlade en kraft och energi som fick kristallkronorna att gunga. Matgäster satt runt små runda bord med vita dukar i lokalens mitt, för säkerhets skull inhägnade med rött band. Utanför avspärrningen trängdes vi alla andra diggare likt packade sardiner, men alla kunde inte låta bli att ryckas med av Risager och co:s övningar. Torbjörn har ju jämförts med Ray Charles, men personligen tycker jag att han påminner mer om Howlin Wolf.

Inte fy skam det heller!

Grands ärevördiga lokaler hyste ett evenemang benämnt ”Soul & Jazz” men tyngdpunkten låg på soulen. Den renläriga jazzen representerades egentligen endast av ett par band, men det med den äran.

Norske trummisen Snorre Kirk bjöd med sin kvintett på svängig, utåtriktad musik som förde tankarna till Blakey’s Jazz Messengers, Horace Silver och Cannonball Adderly.

Snorre Kirk

Hans unga danska medmusikanter gav järnet, speciellt tenoristen Jan Harbeck som i sina solon blåste på för dronning och fosterland så man befarade att hans skulle råka ut för en blodstörtning.

Något lugnare stämning förmedlade ”Quiet Nights Orchestra” – är namnet månne hämtat från sången med Astrud Gilberto? I vart fall påminnde sångerskan Sofie Nordling om Astrud med sin klara men melankoliskt lågmälda stämma, uppbackad av blåsarna som lade ut läckra riff i granna stämmor bakom den skönsjungande Sofie.

Sofie Nordling

Efter ett par timmars spring upp och ner i Grands trappor, fick det vara nog, men en gedigen muiskalsik upplevelse fick jag med mig hem.

Text & bild: Per Wiken