Stämningsfull etnojazzfusion med Jan Garbarek i Ystad

Text: Patrik Sandberg Foto: Hdarri Paavolainen

Jan Garbarek Group feat.Trilok Gurtu, Yuri Daniel och Rainer Brûninghaus, Ystad Sweden Jazz Festival, 2 augusti, 2023

Jan Garbareks (född 1947) karriär sträcker sig nu över sex decennier. Garbareks särpräglade stilistiska svävande ton på både tenor, alt – och sopransax – sträng, eterisk, klagande men alltid tätt kontrollerad – blev en integrerad del av det så kallade ECM-soundet.

År 1970 släppte norska saxofonisten Jan Garbarek sin första inspelning på Manfred Eichers etikett ECM, albumet Afric Pepperbird. Under de efterföljande 25 åren kom Garbarek nästan att spela in ett album per år på etiketten som bandledare och medverkade på flera tongivande sessioner.

I början av sin karriär skolades Garbarek in av jazzteoretikern och kompositören George Russell och anpassade sig till den då europeiska jazzmiljöns experimentella uttryck. Senare ledde det till samarbeten med Keith Jarrett och den legendariska kvartetten med Bobo Stenson, Palle Danielsson och Jon Christensen. Under sin karriär gick dock saxofonisten gradvis mot ett mer introspektivt idiom som kombinerade delar av folk-, världs- och kammarmusik. Garbarek har varit en viktig röst med sina många genreöverskridande samarbeten och särpräglade spelstil skakat om jazzen och gett musiken både kvalitet och status.

 

På ett utsålt Ystad Teater öppningskvällen på årets upplaga av jazzfestivalen i Ystad, den fjortonde i ordningen framträdde Garbarek  med sina mångåriga samarbetspartners: tyska pianisten Rainer Brüninghaus, indiska   slagverksoraklet Trilok Gurtu och brasilianska elbasisten Yuri Daniel. Repertoaren som presenterades var varierad med stort utrymme för improvisation, dock innehöll det inget nykomponerat utan byggde på Garbareks omfattande och redan inspelade repertoar, både mindre och mer välbekanta verk framfördes i en fyrdelad svit. Under den nästan två timmar långa konserten fick vi vid till stor del lyssna till den etnojazzfusion som färgade Garbareks  1990-tal med välbekanta kompositioner som Gautes Margjiit från1993 års Twelve Moons och Pan från 1998 års Rites, i något omarbetade arrangemang.

Det är komponerat in i minsta detalj men ändå finns stort utrymme för improvisation i det hymnlika nyansrika melodiflödet. I några spår framträder ett mer konstmusikaliskt uttryck. Brüninghaus smyckar klangbilden skickligt och visar en fin lyhördhet för gruppens olika stämningar. Solide Daniel har en viktig, men mer underordnad roll men får samtidigt stå i strålkastarljuset vid flera tillfällen med elastiskt basspel på sin högt uppmikade bandlösa bas i Jaco Pastorius skola. Garbareks spelstil är sparsmakad men balanseras samtidigt av hans varma ton. Gurtu stjäl stundtals showen från bandledaren och får stort utrymme med längre soloutflykter. Tempot och lekfullheten höjs avsevärt i den senare delen av konserten när Gurtu ökar takten med sina pulserande intrikata slagverksserier och skapar utrymme för Garbareks mer expressiva fraser då saxofonisten stretchar ut på tenoren med ett mer öppet, fritt vokabulär. När Garbarek låter sin krökta sopransax vila för en stund och trakterar tenoren blir det direkt mera must och märg.

 

Konserten rundas av med klassikern Nu Bein där bandledaren trakterar sin sälgflöjt och inre bilder av norska fjordlandskap målas fram. Som extranummer bjöds vi på en mäktig version av den meditativa Pygme Lullaby från 1996 års Visible Word (ECM).

En bättre start än så här kunde  festivalen knappast få.

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54968) [1]=> int(54735) [2]=> int(55149) [3]=> int(55161) [4]=> int(54880) [5]=> int(54787) [6]=> int(50803) [7]=> int(54790) [8]=> int(51323) [9]=> int(54382) [10]=> int(54566) [11]=> int(55167) }