STAN GETZ / JAN JOHANSSON Stan Getz at Nalen

StanGetzatNalen
Recenserad i OJ 6-11

STAN GETZ / JAN JOHANSSON
Stan Getz at Nalen

Stuffy – The thrill is gone – News from Blueport – I want to be happy – Ah-Moore – New rhumba – Catch as catch-can – Get gappy – Younger than springtime – Gone with the wind – Easy living – Summetime.

Riverside RRCD 139/tid 60 min.

Stan Getz ts, Jan Johansson p, Dan Jordan b, William Schiöpffe dr.
Insp på Nalen, Stockholm, november 1959.

Betyg 4: ••••

Det är karaktäristiskt att två av de musiker som senare skulle bli ihågkomna som två av jazzens stora lyriker faktiskt var ganska utmärkta bebopmusiker. Både Stan Getz och Jan Johansson uttryckte sig suveränt bra i snabba tempi och i komplex harmonik och melodik. Det visar de på denna 52 år gamla privatinspelning från Nalen som nu har blivit allmän egendom på initiativ av Nalle Nilsson, som gjorde inspelningen, och Lars Westin, och äntligen kommit ut på cd.

Inspelningen är med Getz’ vid den tiden fasta kvartett som bara några veckor senare gjorde den kända At large-inspelningen i en tillfällig studio i en kyrka i Köpenhamn, där Getz bodde under de här åren. Den köpenhamnska jazzklubben Montmartre var kvartettens fasta scen men Nalen – vid det här tillfället Harlem-scenen – fick besök flera gånger. Och det är den frodiga spänningen som en livesituationen medför som ger denna cd en speciell kvalitet jämfört med den lite senare gjorda studioinspelningen.

Medan Johansson är oavbrutet inspirerad under de två kvällarna musiken spelades in är Getz entusiasm mer svängande. Men där han verkligen satsar helt och hållet (t ex i den snabba I want to be happy, i Younger than springtime i mediumtempo eller i den långsamma The thrill is gone), är spelet trots hans korta soli inget mindre än majestätiskt och utnyttjandet av tonens oändliga växlingar mycket gripande.

Johansson visar sig från sin allra bästa sida med distinkta melodiska fraser utan onödiga toner. Man kan också misstänka att han har haft ett visst inflytande på repertoaren. Jag kan inte minnas att Getz varken förr eller senare har spelat titlar från Gerry Mulligans Newportkvartetts bok eller från Miles Davis/Gil Evans’ Miles ahead. Det första kan bero på att Mulligankvartetten (med Art Farmer) nyligen hade spelat på i Konserthuset.

I konvoluttexten redogör Nalle Nilsson för hur inspelningarna gjordes med tre mikrofoner via Nalens PA-anläggning och en Tandberg-bandspelare. Getz sammetsmjuka ton och hans mer dramatiska utbrott är fullständigt lojalt återgivna liksom Schiöpffes alltid fint avstämda cymbaler och hans spartanska, raspande trumspel. Man hör också att Johansson hade ett anslag, som på ett förunderligt sätt kombinerade både något mjukt och insisterande i sig. Men pianot står för långt tillbaka i den överordnade ljudbilden för att vara helt tillfredsställande.

Men det bör inte avhålla någon från att höra denna makalösa, tidlösa musik, varken Getz-veteraner eller nya lyssnare som tryggt kan starta här.

Peter H Larsen