Sthlm Jazz Fest 2010: Stockholm har fått tillbaka sin jazzfestival

Tre dagar av Holmgång är till ända. Med öronen nästan överfulla av musik, ögonen av den myllrande artrikedomen av festivalbesökare, är det dags att göra en resumé.

På plussidan: det kanske viktigaste: Programsammansättningen. Mer jazz än på länge och en välgörande bredd: Från publika stordragare till mera experimentell musik. Sådant mod betalar sig i form av publikens kärlek, men om det även gäller ekonomin, det återstår att se, tills utlägg och inkomster är nedräknade i sina tabeller. Dessutom var programmet finurligt upplagt med få krockar och likaledes få pauser för diggare av olika stilar. Att till exempel låta internationella storheter som Johan Scofield avlösas av Wayne Shorter, bara ett par meter bort, på de båda huvudscenerna, var kanske en tillfällighet som såg ut som en smart tanke.

Det nyinstiftade festivalpriset på hela 50 000 kronor kunde inte ha gått till en mer klockren vinnare: trumpetaren Niklas Barnö som slitit sig fram under många år i ett svårbemästrat musiklandskap. ”Mistluren från Östermalm”, har jobbat i sinsemellan relativt olika grupper som svenskamerikanska The Jolly Boat Pirates, Fredrik Norén Band Snus och , egna gruppen Ju Suis (succé på Swedish Jazz Celebration) och nu senast Kege Snö, som just givit ut en skiva som recenseras i OJ nummer 4. I nummer 3 finns en scenrecension från Fasching.

Barnö har varit huvudproducent för torsdagsjazzen på Hotell Hellsten sedan åtminstone två år tillbaka, en ekonomiskt fullständigt otacksam uppgift, men det visar vilket hjärta han har för modern jazz. Hans ton är till lika delar kraftfull och emotionell, hans uttryck är, ja, blödande. Han spelar som om varje ton vore hans sista. Mistlurar skingrar inte dimman, men de varnar kringfarande för dålig sikt. Där i dimman står Barnö med sitt horn och ingen kan ignorera den rösten.

Att festivalen lockar barnfamiljer på eftermiddagarna med hjälp av Lina Nyberg, Sarah och Georg Riedel, Karin Inde och andra är ett lysande tilltag.

Av festivalens 31 huvudnummer, stod kvinnliga artister som huvudperson (eller hade en framträdande roll) på ungefär 12, vilket måste anses vara ett mycket stort framsteg i sammanhanget.

Idén med två scener för att förkorta pauser föll ut väldigt väl. Det blev ett ”flow” i musiken som aldrig förr, även om det ibland kan vara skönt med en paus, men då kan man ju ta en promenad i de fantastiska omgivningarna.

Personligen placerar jag följande på topp bland dem jag hann med: Bobo Stenson Trio, Trio VD med sin furiösa punkjazz  Och Wayne Shorter som nästan höll gudstjänst inför en alldeles lyssnande publik.

På minussidan:

Även om alla musiker som spelar presenteras på nätet, kunde man ha kostat på sig en trycksak, där banden presenteras i sin helhet. Det är ju på plats som nyfikenheten väcks, Vem är det som spelar bas så häftigt? Vad heter keyboardisten? Var det inte hon som spelade med….?

Och så priserna på mat och dryck. 65 kronor för ett litet glas vin eller 55 kronor för 33 cl öl håller säkert nere det sammanlagda alkoholintaget, men en festival är en mental, men ingen medicinsk folkhälsosatsning. Den kritiken drabbar säkert inte festivalledningen, men nog ska man kunna dricka några öl under 5 – 6 timmar, utan att hundralapparna far iväg. Och det där med gourmetmat, som utlovades: Nja.

Det man inte kan prata om måste man tiga om, heter det. Och så var det med vädret. Himlen och dess härskare kanske inte gillar jazz? Knappt hade festivalen startat förrän lågtrycken kom farande som metallskrot på himlen. Och i dag, dagen efter, smyger sig solen fram igen. Orättvist var ordet, men beslutet går inte att överklaga.

Stockholm har fått tillbaka en festival som gör själ för förnamnet: ”Jazz”.

Måtte nu bara kolumnerna i bokslutet inte sluta med alltför många röda siffror.