Sthlm Jazz Fest – David Sanborn, Donny McCaslin, Indigo Trio, Robert Glasper

DavidSanborn_1_HP

Solen tittar fram när altsaxofonisten David Sanborn med sin trio äntrar Sollidenscenen, festivalens andra dag. Sanborn tar kommandot direkt och sätter agendan med ett spetsigt, precist avvägt solo i det högre registret och aviserar vad som komma skall.

Det handlar själfylld rytm & blues, färdig till formen men inte innehållsligt. Markörerna sätts tidigt; Ray Charles, Hank Crawford, Sam Cook tidlöst men samtidigt uppdaterat. Organisten Joey De Francesco behärskar de mesta i genren och har det lättsamma allvaret som både löser upp men också utmanar.

Trumslagaren Byron Landham spelar med pondus men är lyhört drivande. Så tillsammans gör trion en omsorgsfull inventering av och finputsning på en tradition som egentligen är rätt färdig i sig, men vars utveckling ligger i att kombinera igenkännande med det personliga extra. För Sanborns del handlar det om frasering, att tänja på tonerna och inte släppa markkontakten – blues är jordbundet.

JoeyDeFrancesco_HP

De Francesco är en solodriven ackompanjatör som känsligt backar upp eller driver på understödd av Landham, ankaret med sin kalkylerade lössläppthet. Då lämnar slitna standards som Sunny, You send me och Let the good times roll – med publikt skanderande – sina historiska ramar och blir betydligt mer än något som varit. Ett mästarnas möte utifrån där och då i ett öppet och inbjudande här och nu.

Sollidenscenen lördag den 18 juni
David Sanborn as, Joey De Francesco hammond B3, Byron Landham dr.


 

DonnyMcCaslin_2_HP

Tenorsaxofonisten Donny McCaslin har en diger och bred meritlista som medlem i bland annat Maria Schneiders storband, Dave Douglas olika konstellationer, Gil Evans, Steps Ahead samt ett antal egna skivor med varierade utgångspunkter.

Konserten på Galejan blev för mig en av festivalens mer minnesvärda och gav mersmak. Tillsammans med sin nya grupp Perpetual Motion, stakade McCaslin snabbt ut ett antal intressanta vägar för en dynamisk jazz med ansatser ifrån såväl coltranesk eldfängda expressionism som rockjazz fusionerade element vad gäller rytm och groove. Det senare stod framförallt elbasisten Tim Lefebvre som ömsom pumpade på, ömson silade flödet med lyriska solon.

Antonio Sanchez hade ett starkt driv med enkla raka rytmer som gradvis stegrade tempot ifrån initialt höga nivåer. McCaslin tycks ha en outsinlig källa av spelidéer vilka han omvandlade i en slags kontrollerad freeform. Influenserna var många, där en komposition byggde på en melodislinga ifrån funkgruppen Tower of Power, en annan av kompositionerna utgick ifrån ett basriff av Led Zeppelin. Intressanta kombinationer som gav utfall vid sidan av det förväntade.

Pianisten Uri Caine hade en i sammanhanget mer intellektuell spelstil och stod för de lyriska och sammanhållande inslagen där han väl kompletterade och rundade av de övrigas mer råbarkade anslag.

Galejan lördag den 18 juni
Donny McCaslin ts ss, Uri Caine p elp, Tim Lefebvre elb, Antonio Sanchez dr

 


IndigoTrio_HP

Indigo Trio bjöd på en mycket lättillgänglig och medrykande improviserad jazz grundad på kraftfulla och enkla rytmer med ett stundtals furiöst driv. Trumslagaren Hamid Drake har en kort start- och stoppsträcka, vrider och vänder och skapar ett hypnotiskt tunggung understöd och sufflerad av basisten Harrison Bankhead.

Bankhead är dessutom en utmärkt solist, där han stråkspel vidgar och expanderar ramverket kring flöjtisten Nicole Mitchell. Mitchell behärskar såväl tvärflöjtens mer eteriska och skira lägen som de mer expressiva uttrycken förstärkt med vokalt ljudande inslag. En ”rakt på-jazz” som sög tag i publiken, suggestiv och ohämmad med oväntade utväxlingar bl.a då Banhead ledde in gruppen på en bearbetning av Led Zeppelins klassiska Whole lotta love.

Galejan söndag den 19 juni
Nicole Mitchell tvärflöjt, Harrison Bankhead b, Hamid Drake dr.

 


RobertGlasper_HP

Pianisten Robert Glasper är ett relativt nytt namn på den amerikanska jazzscenen, och han har rört sig i såväl mer renodlade sammanhang tillsammans med Roy Hargrove och Terence Blanchard som i soul- och hip-hop domäner med bland andra Kanaye West och Erykah Badu. Glaspers breda och eklektiska förhållningssätt blir tydligt i konserten på Galejan.

Med sin grupp Experiment ägnar han sig åt just detta, att på försök integrera jazzfunk med mer soulinfluerade tongångar, med varierat resultat. Framträdandet inleds med en långsam version av Coltranes A love supreme, där sångaren och saxofonisten Casey Benjamin upprepar och växlar temat mellan sax och vocoder vilken till och från trilskas spelningen igenom. Mönstret upprepas i flera låtar där Casey och den bångstyriga vocodern får stort utrymme, stundtals allt för stort vilket gör att Glaspers mer subtila och periodvis starkt drivande solon inte får ordentligt genomslag.

Andra hälften av konserten blir bättre både tekniskt och framförallt balansmässigt, då både Derrek Hodge på bas och Chris Dave på trummor ges utrymme att driva upp tempot. En suggestiv version av Nirvanas Smells like teen spirit ger prov på den potential som gruppen har. Glaspers experimentella jazz behöver en mer samlad exponering för att komma till sin rätt än vad som var möjligt denna gråkalla söndagkväll.

Galejan söndagen den 19 juni
Robert Glasper p keyb, Casey Benjamin as ss vocoder, Derrek Hodge b, Chris Dave dr.

Ulf Thelander