Sthlm Jazz Fest: Elin Larsson och Kristin Amparo

Av de än så länge ganska få kvinnliga jazzmusiker (om man räknar bort alla sångerskor) som kommit fram under senare tid är saxofonisten Elin Larsson den som glatt mig allra mest.

Speciellt Elins respektlösa förhållningssätt till improvisationskonsten är – inbillar jag mig – den grundbult som musikaliskt begåvade tjejer behöver tillskansa sig för att nå in i kretsen av alla hippa jazzsnubbar. Att begåvning är ett krav – oavsett kön – det torde vara onödigt att ens nämna. Men att våga ta för sig – där är Elin ett klart föredöme.

Tillsammans med bästa vännen och sångerskan Kristin Amparo presenterar Elin Larsson projektet Limitless inför en publik som trotsar såväl regn som råkalla vindar på en festival som definitivt inte har vädergudarna på sin sida. (Ni är grymma, adresserar Elin till publiken, som är här och lyssnar, trots att det är askallt, fotboll och en massa annat skit!)

Begreppet Limitless är dock en mycket pretentiös beskrivning på en knippe ganska oansenliga melodier, där Elin och Kristin delar på kompositörsrollen. Det är lätt att hitta referenspunkter i materialet. Allt från afrikanskt knyckiga rytmer till spansk flamencoinfluens, via Bob Dylan-referenser och jordnära blues. Samt förstås; jazzmusikalisk grundforskning, där inte minst Elin Larssons brötiga och samtidigt inkännande tenorsaxsound med fräckt frasförråd associerar naturligt till Wayne Shorter. (Vilket besannas någon timme senare när nämnde storhet framträder!)

Kristin Amparo är begåvad med en underbar röst. Varm och bärig, med viga intervallsprång och självklar tajming. Har man hört henne sjunga fantastisk jazz i en ombonad klubbmiljö kan man inte annat än beklaga att hon tvingas stå ut med inte bara det usla vädret, utan även den besvärande överhörning som kommer från angränsande scen, där John Scofield eldar på med en bluesgitarr som skär in i Kristins vokala insatser. Den sortens logistiska decibelfadäser borde arrangörerna bemästra, kan man tycka.

Bakom Elin och Kristin bygger pianisten Adam Forkelid en gedigen väv av snygga ackord, medan basisten Putte Johander trycker på rejält med såväl kontra- som elbas. Bakom trummorna gör Michala Ostergaard Nielsen ett relativt anonymt intryck. Måhända en illustration till den komplexa frågan om att våga ta plats. Speciellt som Elin Larssons och Kristin Amparos musik bygger så mycket på det rytmiska fundamentet.

Mest av allt handlar det dock om utlevelse och energi. Vilket blir tydligt när de båda ”kapellmästarna” verkligen går loss i finalnumret Got to get out. I ett furiöst crescendo visar de båda hur man bjussar på sig själv och vågar bryta upp gränser. I den stunden passade begreppet Limitless perfekt.

Leif Domnérus