Sthlm Jazz Fest: Familjejazz med Lina och Sarah

En varm sol lyser inbjudande när Stockholm Jazz Fest 2010 på torsdagseftermiddagen inleds med barnjazz. Ett utmärkt initiativ! Även om det sagts tusen gånger är det fortfarande en sanning att sådant som ska bli krokigt måste böjas i tid för att erhålla det rätta stuket.

Lina Nyberg har botaniserat i  den musikaliska barnkammaren och funnit Bengt Hallbergs och Alice Babs tolkningar av Gunnel Lindes och Bo Sundblads sångsvit om Den olydiga ballongen. Originalet kom på LP 1968 och OJ:s utsände kan, som barnförälder i mitten av 70-talet, intyga att Bengt Hallbergs kluriga arr och Alice Babs glittrande sångkonst gick hem rejält hos småttingarna. Lina Nyberg (född 1970) minns personligen de jazzinfluerade visorna och har nu – som ett av sina många fantastiskt fina projekt – arrangerat om Hallbergs musik för en mindre besättning. Där inte minst Cecilia Persson vid flygeln med sitt Monk-inspirerade spel lockar barnen att ta till sig en mer mångdimensionell musik.

Lina själv sjunger med en chosefri attityd och bär en solgul klänning och en jättestor röd blomma i håret, precis en sådan utstyrsel som barnen själva föredrar, när något extra kul är på gång.

Scenen på Skeppsholmen är inte den mest idealiska för ändamålet. Alltför upphöjd och litet för långt från de unga lyssnarna. Men när Lina ställer frågor till musikerna och dessa svarar med att spela på sina instrument, då sprids skratt och energiska kroppsrörelser hos småttingarna. Att taktarterna haltar och tumlar runt, i stället för att popmässigt marschera, det uppskattas också, helt märkbart.

När så Lina sjunger textrader som ”jag är så trött att jag kan dö, men annars mår jag bra”, så skiner barnen i kapp. Det är ju precis sådana känslor som de upplever varenda dag på dagis.

Efter Lina Nybergs varma och generösa framträdande
är det dags för  barnjazzens verklige maestro, Georg Riedel. Tillsammans med sin kontrabas och med dotter Sarah vid sångmikrofonen har han arrangerat en knippe av de klassiska Astrid Lindgrenmelodierna för rörblås och vibrafon. Klangen i Tomas Backmans basklarinett trivs ypperligt med Mattias Ståhls underbara vibrafon.

Och givetvis, när Pippi Långstrumps egen signaturmelodi introduceras är inte ett endaste barnansikte neutralt. Samtidigt som det fina i kråksången är att  Georg Riedel har reharmoniserat det melodiska materialet, vilket gör att han kan bjuda barnen på något ytterst välbekant, samtidigt som de får sig till livs en musikalisk variation. En krydda som lockar de unga och receptiva smaklökarna till alltmer kvalificerat lyssnande, tro mig!

Sarah Riedel har i dag etablerat sig som sångerska i sin egen rätt, vilket inte hindrar att hon tolkar pappa Georgs klassiska barnvisor med en självklar säkerhet, kombinerat med en personlig touch som är högst angenäm. Ett fjärilslätt vibrato på rätt ställe kan exempelvis fungera som pricken över i-et.

När applåderna lagt sig efter den självklara finalen med Idas sommarvisa och Georg torkat svetten ur pannan berättar jag för honom att en vuxen beundrare yttrade att vi här i Sverige skulle vara bra mycket fattigare utan Georg Riedels musik.
Georg myser och svarar sedan: Tja, det skulle nog jag vara också…

Bra musik och god humor är en fullkomligt naturlig kombination.

Leif Domnérus