Sthlm Jazz Fest: Grace Kelly

Ett seminarium under festivalen handlade om hur man ”bakar” artister, paketerar produkten och satsar pengar på promotion, agenter och managers. Frågan är om inte den begåvade Grace Kelly är ett offer för sådana spekulationer.

 

 

18-åriga Kelly intog scenen med en charm och närvaro som det borde ta decennier att arbeta upp. Hon berättade att hon stigit upp i USA klockan halv fyra i morse och inte visste riktigt vad klockan var just nu.

Så börjar hon spela med en katastrofal ljudmix. En dundrande och grötig bas och en mycket klen ljudbild av hennes saxofoner.

I en låt blandar hon rap och scat-sång där hon improviserar över att vara i Stockholm. Riktigt kul, man ler och har svårt att värja sig för hennes utstrålning.

Men det räcker inte med charm och roligt snack med publiken.

Om det finns någon kategori i jazzen som kan kallas ”in the middle of the mainstream” så passar den in på Kelly och hennes tillfälliga band som i ärlighetens namn inte imponerade. Inget fel på mainstream, men det måste finnas något unikt, någon riktning i musiken.

På nätet finns klipp, bland annat från en konsert där Kelly spelar tillsammans med Phil Woods. Där hör man vilken potential hon har, men i konstellationen på Skeppsolmen räckte inte insatserna särskilt långt. Nyfikenheten på ”underbarnet” var stor – planen framför lilla scenen var fullsmockad i början, men när hon gjorde sitt slutnummer ”Caravan” hade det glesnat det betänkligt på bänkarna.

Ingen tvekan om att Kelly är en begåvad sångerska och saxofonist. Måtte hon ges möjligheter att hitta sin egen röst och komma ur det hårdlanserade cirkusgrepp hon verkar ha fastnat i.

Lars Grip

Fotnot: I OJ nummer 4 2010 kommer en artikel om Grace Kelly.

Stockholm Jazz Festival, torsdagen den 10 juni 2010.
Grace Kelly saxofoner och sång, Jason Palmer tp, Doug Johnson piano, Kenji Rabson b, Harald Tanschek dr.