Sthlm Jazz Fest: Håkan Broström New Places Orchestra

Håkan Broström kan visa upp en snygg cv. I begynnelsen med altsaxofonen som främsta vapen har han på senare år etablerat sig som sopransaxofonist i mästarklass. Det sound han frambringar ur “the funny stick” är rent superbt. Som ensemblemusiker tillhör han också eliten, bevisat inte minst i Norrbotten Big Band, där han tar hand om leadstämman bland saxarna med total ackuratess.

 

Ovanpå detta skriver han härliga musikstycken som han dessutom arrangerar med skön känsla för såväl klanger som rytmiska finurligheter. När han nu har lyckats få ihop ett storband med några av de allra främsta musikanterna i genren, ja då kan resultatet inte bli annat än bra. Till och med bättre.

På Skeppsholmens första dag visar han upp sin konstellation New Places Orchestra inför en hänförd publik. Allt sitter som en smäck i de olika instrumentgrupperna, från de himmelska trumpeterna med leadmästaren Bo Strandberg (troligen vårt lands främste i sitt slag, om man värdesätter en ton som både kan försätta berg och samtidigt låta vackert), till de skönt brummande trombonerna med likaså en outstanding sektionsmedlem i form av bastrombonisten Björn Hängsel.

 

Och längst där framme en saxsektion som kan framkalla gåshud hos varje sann storbandskonnässör. Förutom den självklara ledargestalten Håkan Broström sitter där altkollegan Johan Hörlén och de två hjältetenorerna Karl-Martin Almqvist och Robert Nordmark. Botten i saxarna tas om hand av den eminente barytonspelaren Alberto Pinton.

Inget bra storband utan en rytmisk uppbackning med spetskompetens. Med vårt lands mest självklara storbandstrummis Rasmus Kihlberg har Håkan Broström kapat åt sig bästa möjliga slagverkare. Den som associerar till trumgeniet Mel Lewis när Rasmus knuffar  bandet framåt har inte helt fel.

Kristian Linds kontrabas fungerar som ett lyhört fundament i den rytmiska väven, medan pianisten Ludvig Berghe stundtals spelar så bra att man bara garvar.

Håkan Broströms egna melodiska påhitt, som exempelvis låten till Cornelis Vreeswijks ära, kombineras med helsnygga arrangemang på bland annat klassiska Ellingtonfoxtrots. Allt framfört med en kollektiv musikantisk glädje som välsignar en begeistrad Skeppsholmspublik.

Som vokal färgsättare fungerade yrvädret Viktoria Tolstoy helt perfekt. Medan hennes sångkollega Anna Pernilla Beckman, alias Meja, absolut kunde ha utgått. I en högklassig jazzkonsert som den Håkan Broströms New Places Orchestra bjöd på hade popartisten Meja inget att tillföra.

Leif Domnérus