Sthlm Jazz Fest: Wayne Shorter fortfarande i framkant

Den 77-årige saxofonisten Wayne Shorter är en av post-bebop-erans viktigaste kompositörer och kanske den allra största jazzkompositören som fortfarande är i livet.

Shorters komplexa och lysande musik hördes för första gången redan på 1950-talet då han skrev till exempel  Mr Jin för trumslagaren Art Blakey i Jazz Messengers. Många av Shorters egna banbrytande Blue Note-inspelningar har blivit tidlösa och odödliga jazzklassiker. Han har gett ut innovativa konceptuella skivor i eget namn, såsom mästerverket The All Seeing Eye. På 60-talet efterträdde han John Coltrane i Miles Davis klassiska kvintett och skrev bland annat Fall. Med Weather Report skapade Shorter hits som var en hybrid av world jazz långt innan begreppet fanns.

När Shorter nu återigen står på Skeppsholmens scen med sin namnstarka kvartett som spelat ihop i tio år, är det inte en historisk tillbakablick på klassikerna som gäller.
Att se Shorter live är inte bara en konsertupplevelse, det är lika mycket en filosofisk och nästan religiös händelse. Han har ju berättat i flera intervjuer att hans största inspiration kommer från buddismens filosofi och den vetenskapliga världen.

Detta avspeglas tydligt i den musik som här framförs inför en andäktig, mångtalig publik.

Wayne Shorter spelar egentligen inga låtar med klar början och tydligt slut. Han trakterar växelvis sopran- och tenorsax med knivskarpa tonfyrverkerier och ofta blixtsnabba, korta fraseringar. Arrangemangen saknar nästan helt melodi, de rör sig mer mot öppna strukturer och ett gigantiskt improvisationsutrymme, som kräver ett enormt samspel. Detta klarar den stjärnspäckade kvartetten av med bravur: samspelet är rakt igenom magnifikt.

Basisten John Patitucci är ständigt lyhörd och stabil, trummisen Brian Blade spelar växelvis hårt och mjukt och pianisten Danilo Perez med klangrika rytmfigurer har sällan låtit bättre än här. Det känns hela tiden som om ljudlandskapet och musiken kunde gå åt vilket håll som helst och att allt är helt vidöppet, men så fort man förväntar sig att Patitucci/Perez/Blade ska skena iväg så faller de tillbaka i det jordnära och trygga. Shorter själv säger inte ett ord från scenen under hela framträdandet på dryga timmen – han låter musiken tala.

Det är bara att ta av hatten och konstatera att Wayne Shorter definitivt fortfarande är vital i sinnet och att han befinner sig i jazzens absoluta framkant! En lika stor förnyare som stilbildare.

Patrik Sandberg