Sthlm Jazzfest i backspegeln


Foto: Nilla Domnérus

Den 26:e upplagan av jazzfesten på Skeppsholmen i Stockholm inleds med strålande väder. Samtidigt en smula magert med enmansorkestern Dr John på Stora Scenen. Legend förvisso, men det kraftfulla och rytmiskt drivande pianospelet befinner sig stundtals väldigt nära rutinens brant. Några gånger visar dock Malcolm McRebennack, alias The Night Tripper, alias Dr John, att han har kvar förmågan att höja ribban. En finurligt tolkad Love for sale skänker förnöjelse i ett annars ganska jämntjockt potpurri; allt från Down by the riverside till Makin´ Whoopee. På flygeln vilar dödskallen och vid sidan om pianopallen står den hemlighetsfullt utsirade kryckan. Mister McRebennack färdas ingenstans utan sina insignier, som relaterar till den karibiska woodootraditionen. Om han även haft med sig de utlovade medmusikerna hade dynamiken och variationen under den timslånga konserten blivit bra mycket bättre.

Jonas Kullhammars tioårsjubilerande kvartett startar sin avdelning på Nya Scenen så explosivt och fokuserat att jag osökt associerar till John Coltrane och Elvin Jones. Kullhammar själv äger en närmast outsinlig musikantisk auktoritet och när han matchar den mot en ruggigt kompetent Jonas Holgersson vid trummorna, då slår det verkligen gnistor. Torbjörnarna Gulz och Zetterberg vid pianot respektive kontrabasen fullbordar kvartettens självklara utstrålning. Uppslagsrik som alltid har Jonas Kullhammar bjudit in spännande gäster. Däribland den fullfjädrade indiska tablaspelaren Suranjana Gosh, som skänker rytmerna ökad komplexitet, men även ett bredare sound. Jonas Kullhammar står fast vid att han tar en paus nu i höst. Vad han gör vid omstarten år 2010 väntar vi med spänning på.

 

En förväntansfull ståplatspublik trängs framför Nya Scenen för att komma nära den fenomenale franske dragspelaren Richard Galliano. En absolut höjdarkonsert visar det sig. Galliano bänder, vrider och vänder samt kryddar sin franska tangomusik med jazzharmoniska inslag så konstnärligt avancerat och virtuost exekverat att man snudd på häpnar. Kvartetten är dessutom bestyckad med enbart högklassiga musiker, exempelvis Richard Bona på flyhänt elbas. En av festivalens absoluta höjdarkonserter.

 

Den första av fem festivalkvällar avslutas på Stora Scenen av två ensembler som har det gemensamt att de bjuder på banal musik efter väl beprövade framgångsrecept. The Blind Boys of Alabama är sju mäktiga svarta röster – fyra blinda och tre seende – som startade redan 1939. I dag finns endast en originalmedlem kvar; Jimmy Lee Carter. Oklanderlig stämsång med gospel, funk och soul av sju tungviktare i kornblå kostymer. Förlåt kära boys om de mest förhärdade av oss lyssnare tycker sig ha hört detta alltför många gånger förut. I den stora skeppsholmspubliken finns de som blev överförtjusta, vilket väl bevisar att de sju välmodulerade rösterna fyller en mission.

Samma med funkbandet Little Feat. Musiken  är  enkelspårig, utan att för den skull äga enkelhetens finess. Jämntjockt och förutsägbart. Men publikens uttryckliga krav på extranummer signalerar ett annat synsätt. Att kvällen är ljummen och att entréavgiften är av den digniteten att man gärna vill ha mycket musik för pengarna ingår också i ekvationen.

 

Dag två inleds på Stora Scenen med ett storbandsfyrverkeri. Trumpetaren, flygelhornisten och till viss del även sångaren Roy Hargrove hör till USAs just nu mest framfusiga musikanter, oavsett det handlar om latin, bebop, funk eller som i detta fallet; mäktigt storband. Hargrove manar på sina rutinerade medspelare med ett energiskt dirigerande; viftar, pekar, beder och bestämmer. Strax är han framme vid solistmiken och spelar ljuvligt flygelhorn, som i den vackra Everytime we say goodbye. Lika bra blir det när han byter till smakfullt trumpetspel med intrikat harmonikänsla. Varpå han även visar prov på en sångröst med karisma, bra mycket mer profilerad än sångerskan Roberta Gambarini. Ciao bellisima! betygsätter Hargrove hennes entré. Och frågan är om inte utseendet får högre betyg än sången.

 

En länge emotsedd triospelning med pianotitanen McCoy Tyner förbyts i en ofokuserad kvintettkonsert. Av någon anledning har McCoy med sig den i och för sig formidable gitarristen Bill Frisell och den ännu ganska så sprakande altsaxofonisten Gary Bartz. Men ibland blir tre plus två mindre än fem. McCoy Tyner har under lång tid visat att han även efter spelkamraten John Coltranes bortgång har klarat sig utmärkt med trioformatet. Med gästsolister som å ena sidan spelar för mycket (Gary Bartz) eller håller sig för avvaktande (Bill Frisell), tänder aldrig kapellmästare Tyner på riktigt. Vilket åtskilliga konnässörer i publiken hade hoppats på. Att McCoy avannonserade sina två triomedlemmar utan att nämna gästsolisterna vågar jag se som ett kvitto på att kvintettkonceptet inte fungerade tillfredsställande.

 

När så den mångbegåvade Magnus Lindgren visar upp sitt senaste projekt Batucada på Nya Scenen sker en märkbar temperaturhöjning. Iförd breda hängslen till kostymbrallor och vit skjorta har Magnus med sig inte mindre än fyra brassetrumslagare, förutom nya gitarrfyndet Erik Söderlind, mångkunnige klaviaturspelaren Daniel Karlsson samt elbasisten Magnum Coltrane Price. Det gungar häftigt, publiken skiner ikapp med den nedåtgående solen. Magnus själv hanterar såväl väsande flöjt som funkigt elpiano, när han inte visar vilken utomordentlig tenorsaxofonist han alltmer har utvecklats till. Må bra-musik som går hem hos en bred publik. Något som Magnus Lindgren själv har deklarerat att han jobbar hårt på: Inget fel med de äldre lyssnarna hos landets jazzklubbar, men vi måste ju attrahera även de yngre med lättlyssnad kvalitetsmusik av jazzkaraktär.

Så sant.

 

Den tredje festivaldagen (och den sista vad gäller mer renodlat jazzutbud) bjuder på fortsatt högsommarvärme. Passande alltså att Lennart Åbergs storbandsprojekt har fått titeln: Het Sommar. Det handlar om musik skriven av den svensk som måhända har gjort det största intrycket av dem alla, inte minst när det gäller att komponera: Jan Johansson. Från ett mindre format med Visa från Utanmyra samt Jazz på ryska växer orkestern ut till litet storband och belyser Jan Johanssons unika skrivarådra. Kompositioner som Måndag kväll, A+B och Generalen kommer hem är säkerligen det yppersta som komponerats i vårt land för en större jazzbesättning. Det är rikt, mångfacetterat, frapperande personligt och i slutänden så självklart enkelt att man hisnar. Bandets medlemmar hör alla till vår svenska elit. En högst minnesvärd konsert.

 

En färgstark tribut till Nina Simone (1933-2003) på temat Sing the Truth levereras av Simones dotter Lisa, plus de mer beryktade vokalisterna Lizz Wright, Angelique Kidjo och Dianne Reeves. Wright ömsint och varsam, Kidjo mer afrikanskt utlevande, medan dotter Lisa får representera moderns ibland arroganta sångstil. Dianne Reeves slutligen är den fullfjädrade artisten, som tveklöst fångar och fängslar den förtjusta publiken. Hennes knep är allt från djärvt utspel till raffinerad reharmonisering i exempelvis den ljuvliga But Beautiful. En rolig timme med en kvartett högst förtjusande kvinnor i hyllning till legenden Nina Simone.

 

När fredagkvällen blir natt är det dags för den medialt största artisten under Stockholm Jazz Fest 2009. 78-årige Sonny Rollins vankar in på scenen och får genast publikens förtjusning. Det mesta han företar sig på scenen ger uppmuntrande tillrop. Det är som om de allra flesta av lyssnarna verkligen  vill att denne levande legend ska visa upp ett spel som förtjänar all den uppmärksamhet som omgärdar honom. Men tyvärr. Sonny Rollins är musikaliskt en blek skugga av den potente tenorsaxofonist han en gång varit. Det stortonade soundet i saxofonen har ersatts av något som mer liknar ett glanslöst honkande. Sonny Rollins särmärke, de tidigare långa improvisationslinjerna på stadig harmonisk grund, har ersatts av riffbetonade upprepningar, som saknar det raffinerade repetitiva koncept som också bar Rollins signatur under glansdagarna. Svenska Dagbladets utsände utnämner den forne mästermusikanten till kvällens kung och motiverar detta bland annat med att han fortfarande är vid liv?! Medan DNs rapportör väljer att inte ens recensera den gamle mästaren, med motiveringen att det är svårt, om inte omöjligt, att separera honom från hans förflutna.

Så olika kan man se på sitt uppdrag som rapportör. Själv åkte jag för säkerhets skull en sväng till jazzbaren på hotell Malmen på Söder, strax innan Rollins framträdde. Där stod den numera drygt 70-årige tenorsaxofonisten Bernt Rosengren och spelade fullkomligt lysande. Till fri entré dessutom. Högklassig jazz utan hajpad stjärnglans kommer alltid att ha en liten, men trogen, publik.

Tillbaka till festivalen på Skeppsholmen drar jag slutsatsen att vi människor älskar att bli litet lagom lurade. Ett sätt att stå ut med verkligheten.