Stockholm Jazzfestival 2008

Den första tonen hade ännu inte hörts på årets Stockholmska jazzfestival när generalen Bosse Persson inför fullsatta bänkrader utlyste en tyst minut för Esbjörn Svensson, vars e.s.t. skulle ha spelat på Skeppsholmen. För första gången någonsin sänkte sig en total tystnad över Holmen där tusentalet människor stod helt stilla. Tystnaden bröts bara av Waxholmsbåtarnas och andra skärgårdens flytetygs bröl i bakgrunden eller av en ilsken sillgrisslas gälla varningar.

Så kom festen igång, och de två inledande konserterna kunde inte ha blivit bättre. Rigmor Gustafssons kvartett med Jonas Östholm vid pianot, Christian Spering på bas och Jonas Holgersson bakom trummorna. Den rutinerade Gustafsson, i rött, intog publiken, med solen som allenarådande spotlight. Hon utvecklas ständigt och gör det allt svårare för sig själv. De flesta låtarna var från senaste skivan Alone With You, men i en ny och mera utvecklad form.

Med Bobo Stensons trio som efterföljare, måste man anse att tonen var anslagen för den kritiserade festivalen, båda öppningsnumren innehöll jazz av absolut högsta karat. Stenson med Anders Jormin på bas och Jon Fält på trummor tog ut lyssnarna på en akustisk resa i världsklass. Bland annat spelade de en låt som skrev för att hylla ”El Major”, Che Guevara. Här fanns också mycket av det som kallas ”nordisk ton”. I en låt hörde man ekot av Jan Johansson, något som senare elaborerades med nästan häpnadsväckande djup och klanglig, ja, genialitet. Bobo bjöd också på en tolkning av 1600-tals kompositören Henry Purcell. Barockmusikalisk sväng, elaborerad på ett sätt som bara Stenson kan. Det sista numret blev en Don Cherry-låt, tillägnades Esbjörn Svensson.

Bättre kunde det knappast ha börjat, med de några av de yppersta jazzmusikerna landet kan uppbringa. Tommy Körberg är en artist med ett oemotståndligt självförtroende på scenen. Han sjöng låtar, hämtade från bluesens och rockens enorma godispåse. The Way Beyond band med gitarristerna Max Schultz och Johan Liljedahl lyste av en gnistrande virtuositet. Körberg var så rolig i sina mellanprat att man nästan önskade att låtarna skulle ta slut inför nästa mellansnack. ”Nu börjar det läcka”, sa Körberg efter ett par låtar. Och nog läckte det, så att det knakade i bänkraderna.

Av någon svårbegriplig anledning kallas Fredrik Ljungkvist för ”doldis” i festivalens presentationer. När hans Yun Kan 10 lade beslag på Holmens ljudrum, försvann jag bort från mig själv som publik, alldeles fångad av musiken. Det händer ständigt något i ljudbilden, ingenting hinner bli tjatigt. Allt har liksom sin egen plats i musiken som inte innehåller en enda sekunds transportsträcka. Lekfull, sprudlande, men aldrig självupptagen eller inåtvänd. Ibland händer något i musiken som får flera att skratta till. Jazz med humor! När de båda slagverkarna Raymond Strid och Jon Fält utmanar varandra i ett slags professionell lek, är det bara att ge upp allt eventuellt motstånd. Ljungkvist vände ut och in på sig själv i låtar som Västgötaklimax och Mr Soprano. Trombonisten Mats Äleklint ser alltid lika oberörd ut, men hans röst är stor och fantasifull. Den här musiken går rakt in i mitt hjärta.

Efterföljande Trondheim Jazz Orchestra fungerade inte lika bra. Med den organiska spelglädjen hos Yun Kan fortfarande ringande i öronen, blev det lite väl platt. Man får en känsla av att de tar sig själv på lite för stort allvar. Basisten Per Zanussi som också komponerat musiken till 12-manna bandet (en kvinna), är välkänd från många sammanhang, bland annat från sin egen Zanussi 5.

En annan givande konsert stod 25-års jubilerande San Fransisco Jazz Collective för. De träffas varje år för att komponera och spela bland annat på seminarier i utbildningssyfte. I den åttahövdade orkestern fanns musiker med stjärnstatus, som grammybelönade tenoristen Joe Lovano och trummisen Eric Harland. Men de ingår i kollektivet utan att ta större plats. än de andra. Energisk, ständigt rörlig och, ska vi säga, tuff jazz? Nils Petter Molvaer Group består förutom av trumpetaren själv av en mycket förstärkt Audun Kleive på trummor och två elektronikspelande medmusiker (DJ Strangefruit och Jan Bang). Det här har jag hört förr. Man fick intrycket att Molvaer står högt uppe på en norsk fjälltopp och blåser långa suktande toner ner i en blåkall fjord. Shamanerna dansar djupt i den nordiska mytologins dimmor, men i mig dansar ingenting. Det känns väldigt inåtvänt och just kallt. Det hade känts fräscht för ett par decennier sedan, men inte nu. De elektroniska kontakterna på scenen är många, men någon större publikkontakt verkade inte uppstå.

Vilken spelglädje som MusicMusicMusic visade! Pianisten Fabian Kallerdahl med brodern Josef på bas och Michael Edlund på trummor bjöd på en glad och sprudlande konsert, utan att fördenskull bli det minsta ytlig. Det här är virilt, roligt och dynamiskt. Fabians lilla synth som stod på pianot lät som en sordinerad ångloksvissla. När han påstod något på pianot så svarade han på synthen. Mera music, please.

Festivalen avslutades på ett fullsmockat Fasching där ett avspänt jammande pågick in på de minsta timmarna, Med Blacknuss och deras trummis Martin Jonsson som ledare. Bakom ett andra trumset satt den smittande spelglade Bengt Berger. På scenen svettades bland många andra saxofonisten Fredrik Ljungkvist, Mats Äleklint (tb), Max Schultz (g) och Magnus Broo (tp). Det glödde.