Stompigt med Diana Krall

Med Glad Rag Doll, producerad av T-Bone Burnett, gör Diana Krall en  gir i sin karriär. Skivan är en mix av americana och stompig jazz från 20- och 30-talet, melodier som spelades på hennes fars 78-varvare. Och det är också främst den musiken hon framför i Stockholms konserthus. Krall har med sig ett femmannaband med bland annat elgitarr och fiol. Den fantastiske Jay Bellerose regerar på scenen med sitt stompiga trumspel, subtilt och primitivt på samma gång.

Vi befinner oss en bra bit från den coola bossa nova-doftande musik Krall bjöd på i Stockholm för tre år sedan. Jag tycker att hennes nya inriktning i huvudsak är lyckad, ett sätt att inte fastna i det invanda. Men förhoppningsvis låter hon sig inte helt uppslukas av rock och americana i framtiden. Det är trots allt som jazzsångerska hon är som allra bäst. Det hindrar inte att hon tolkade Doc Pomus, Bob Dylan och Tom Waits alldeles strålande under Stockholmskonserten.

Krall är ju ingen ju temperamentsfull artist. Rösten är begränsad. Men hon har en lågmäld karisma och en mörk, sensuell stämma som är svår att motstå. På scen visar hon sig också besitta ett stort mått av humor och självdistans.

Hon är ett proffs av den typ som får en stor konsertsal att bli till ett intimt vardagsrum. Hon får publiken att känna sig utvald. Vi tror blint att hon under sin långa Europaturné är alldeles särskild glad över att befinna sig i Stockholm, just nu, i slutet av oktober, när mörker och kyla lägger sig över staden. Intellektet säger att detta är smicker och beräkning, men känslolivet säger något annat. Jag låter mig förföras och lämnar konserten upplyft och varm inombords.

Jörgen Östberg

 

Stockholms Konserthus, 24 oktober 2012.

 

Diana Krall vo piano, Aram Bajakian g, Stuart Duncan g vi, Patrick Warren keyb, Dennis Crouch b, Jay Bellerose dr.

 

 

 

 

Diana Krall

 

Med Glad Rag Doll, producerad av T-Bone Burnett, gör Diana Krall en  gir i sin karriär. Skivan är en mix av americana och stompig jazz från 20- och 30-talet, melodier som spelades på hennes fars 78-varvare. Och det är också främst den musiken hon framför i Stockholms konserthus. Krall har med sig ett femmannaband med bland annat elgitarr och fiol. Den fantastiske Jay Bellerose regerar på scenen med sitt stompiga trumspel, subtilt och primitivt på samma gång.

 

Vi befinner oss en bra bit från den coola bossa nova-doftande musik Krall bjöd på i Stockholm för tre år sedan. Jag tycker att hennes nya inriktning i huvudsak är lyckad, ett sätt att inte fastna i det invanda. Men förhoppningsvis låter hon sig inte helt uppslukas av rock och americana i framtiden. Det är trots allt som jazzsångerska hon är som allra bäst. Det hindrar inte att hon tolkade Doc Pomus, Bob Dylan och Tom Waits alldeles strålande under Stockholmskonserten.

 

Krall är ju ingen ju temperamentsfull artist. Rösten är begränsad. Men hon har en lågmäld karisma och en mörk, sensuell stämma som är svår att motstå. På scen visar hon sig också besitta ett stort mått av humor och självdistans. Hon är ett proffs av den typ som får en stor konsertsal att bli till ett intimt vardagsrum. Hon får publiken att känna sig utvald. Vi tror blint att hon under sin långa Europaturné är alldeles särskild glad över att befinna sig i Stockholm, just nu, i slutet av oktober, när mörker och kyla lägger sig över staden. Intellektet säger att detta är smicker och beräkning, men känslolivet säger något annat. Jag låter mig förföras och lämnar konserten upplyft och varm inombords.

 

Diana Krall vo piano, Aram Bajakian g, Stuart Duncan g vi, Patrick Warren keyb, Dennis Crouch b, Jay Bellerose dr.

Stockholms konserthus, 24 oktober 2012.