Stora känslor och utsökt musik när Jazzradion delade ut sina jazzkatter

Anna Lund. Foto: Jan Granlie/Salt Peanuts

P2 Jazzkatten
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 11 oktober 2016.

Monica Dominique. Foto: Martina Holmberg/Sveriges Radio
Monica Dominique. Foto: Martina Holmberg/Sveriges Radio

När hon var liten var radion hennes kontakt med yttervärlden. Hon lyssnade, gick till pianot, försökte ta ut vad hon hörde. Hon gillade det mesta men fick en speciell fäbless för jazzen. Men sedan blev det allt från komponerande till Melodifestivalen till vinjetter för Rapport på SVT. Monica Dominique fick årets Guldkatt när Jazzradion delade ut sina jazzkatter under jazzfestivalen.
– Musik ska komma från hjärtat och kanske ännu viktigare är att den landar i någon annans hjärta, sa hon överväldigad vid prisutdelningen inför ett fullproppat Fasching.
Monica Dominique var inte ensam om att få pris. Trumslagaren Anna Lund blev Årets nykomling och berättade att tass-statyetten nu ska följa henne som en mentor och lade till att ”musik är större än krångliga ackord”. Munspelaren Filip Jers blev Årets musiker för sitt sätt att blanda virtuositet med enkelhet och förklarade att hemligheten låg i att ha duktiga musiker runtomkring sig. Tonbruket, som inte var på plats eftersom de spelade i Örebro, fick priset Årets grupp för sitt unika sound. Jazzkatten för Årets kompositör gick till Josefine Lindstrand, i motiveringen går att läsa: ”Inspirerad av fruktbara förflyttningar mellan olika genrer och internationella samarbeten har årets kompositör hittat en helt egen personlig och nordiskt klingande röst.”
Jazzkattens specialpris till någon som betytt mycket för jazzen gick till Lennart Strömbäck som varit ledare för Umeå Jazzfestival i 25 år. I motiveringen nämns: ”Med sin utpräglade känsla för kvalitet och med sin förmåga att hitta morgondagens stjärnor har han fört artister av allra högsta klass till publiken i Umeå.”

Per Texas Johansson. Foto: Jan Granlie/Salt Peanuts
Per Texas Johansson. Foto: Jan Granlie/Salt Peanuts

Kvällen handlade dock inte bara om prisutdelningar. Den tidigare så prisade Per Texas Johansson inledde med kvintett där violinisten Josefin Runsten var en välkommen ny medlem. Hennes flyhänta spel gled in fint och gav nya avtryck i Johanssons kompositioner som så sömlöst varvar energiska rörelser med starka och enkla melodier. Två nya låtar presenterades, den ena med ett tydligt ljudmässigt drag åt konstmusik, inte minst i Johanssons fagott och Torbjörn Zetterbergs stråkbas. Men om gruppen vanligtvis glimrar i sin följsamhet och närvaro infinner sig en liten osäkerhet under en av de nya låtarna. Materialet har inte riktigt satt sig ännu får jag intrycket av. Men det är en ganska liten anmärkning om en i övrigt mäktig konsert. Dronepartiet i De långa rulltrapporna i Flemingsberg är magnifikt.
Kristin Amparo fick två set där det första var mer intimt och utlämnande. Hennes rättspatos och rop på frihet är direkt drabbande! Med stort hjärta och vilja sjunger hon övertygande om förändring och rättvisa. Och hur kompet minimeras till elpiano och handklapp i första låten är smått genialt. Underbart när musik får vara allvarlig.

Nils Berg. Foto: Martina Holmberg/Sveriges Radio
Nils Berg. Foto: Martina Holmberg/Sveriges Radio

Förra året fick Nils Berg en Jazzkatt för Årets kompositör. I vanlig ordning ingår att komponera och uruppföra ett stycke musik vid kommande gala. Och nu var det dags. Och musik i vid bemärkelse blev det, Berg låter sig inte begränsas i det kvartslånga stycket Chinese Whispers No 1. Med sättningen harpa, basklarinett, fiol, cello och golvpuka/elektronik är det av soundet att döma lätt att tänka nutida konstmusik. Visst finns inslag av detta, men det är bara en del av sanningen. Musiken är mycket större än så, inslag av kinesisk musik hörs tydligt då och då, en fras sprider dofter av jazz, harpans skönhet bara finns där, cellon markerar en rytm med fingrarna. Rytmen finns där, dock inte alltid så framträdande. Men vid ett underbart tillfälle är det som att den sammanhållande rytmiska länken försvinner och musiken går över i ett pågående utan att man – enligt mig – hör vem av musikerna som håller ihop det hela. Och inte faller det ihop som ett korthus – tvärtom svävar det fram med mjuka rörelser. Väldigt bra!

Att samma kväll få höra detta som man kan dansa till Blacknuss medryckande funk är ett gott tecken för en jazzgala. Inkludera istället för exkludera.

Magnus Nygren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.