Storbandskalas på Fasching med Peter Asplund: Maxad spelglädje ger publikjubel & skön show

samtliga

Peter Asplund har en alldeles självklar förmåga att fånga en publik. Oavsett han kreerar rollen som cool crooner eller när han osäkrar trumpeten och avlossar en armada av välformulerade fraser, för att i nästa ögonblick övergå till ett underbart melodiöst och varmt balladspel.

Det är uppenbart att han vill roa och underhålla, men också leverera jazzmusik som är både mustig och intrikat.

Asplunds Big Band Show på Fasching genomfördes för fjärde året i följd. Knökfullt liksom tidigare, vilket talar för att en initierad jazzpublik attraheras av såväl bröd som skådespel.

I egenskap av kvällens huvudperson gör Peter Asplund entré först efter en dynamitladdad introduktion från det explosiva storbandet. Peter förklarar dramaturgin med att det handlar om att piska upp stämningen, därefter gå på knock, icke släppa publikkontakten, bjuda på djuriska soloinpass samt anlägga ett veritabelt musikaliskt fyrverkeri.

Det djuriska i solistväg illustrerades redan inledningsvis av tenorbröderna Bjaerv, vilket i klartext betyder att björnen i form av Karl-Martin Almqvist och järven i Robert Nordmarks förklädnad bröt ner allt motstånd i en minst sagt svettig tenorduell.

Peter Asplunds förmåga att kombinera välkända standardlåtar med i jazzsammanhang mer obskyra musikalmelodier fanns med likt en röd tråd i programmet. Exempelvis i Mats Hållings finfina arrangemang av We have got a world that swings.

Som följs av en veritabel storbandsklassiker i form av Neal Heftis Lil Darlin´, en snudd på stillastående melodi som konstigt nog trots detta svänger.

Svår att exekvera naturligtvis, men tänker man för en stund bort det oslagbara originalet på Count Basies Atomskiva, ja då är det bara att njuta av Peter Asplunds eminenta Big Band-version.

mera-Jan

Kvällens första hemliga gäst välkomnades med jubel. En av de verkligt stora i svensk jazz; Jan Allan. Avspänt och humoristiskt återgav Jan en smula historia bakom såväl Georg Riedels fyndiga komposition Dialogic och Lars Gullins underbart vackra Fine Together.

När han så för en gång skull tog fram flygelhornet kunde man känna en rädsla för att det omisskännliga Jan Allan-soundet skulle försvinna. Det lät förstås något annorlunda, men precis lika bra som alltid.

Kvällens andra hemliga gäst var nya sångfyndet Isabella Lundgren. Hon gick på knock genom att leverera melodin I wanna be around med full expressivitet. Eftersom Isabella även har förmåga att tolka ballader inlevelsefullt är det bara att konstatera att hon är något extra bland dagens många sånglärkor.

Efter paus är det återigen pang på rödbetan. Peter Asplunds egen komposition Doers genomförs i ett hiskeligt tempo och ett magnifikt tenorsolo av Robert Nordmark.

Henry Mancinis Days of wine and roses är en av de vackraste standardlåtar som skrivits. Arrangemanget av dansken Claus Sörensen var dock alldeles för hurtigt. Klämkäck är denna melodi minst av allt. Det måste bli bakläxa.

Desto roligare när två av vårt lands mest egensinniga och humoristiska jazzkaraktärer samsas om solistutrymmet i The Gypsy. Trombonisten Dicken Hedrenius och barytonsaxofonisten Alberto Pinton trivdes uppenbarligen med varandra, medan publiken garvar och mår gott.

Varpå Margareta Bengtson intar scenen och sjunger klockrent och stupsäkert i en snabb version av I´ll take romance. Följt av balladerna En gång i Stockholm och One morning in May, på svenska av Hasseåtage med titeln När Charlie är född. Tyvärr har Monica Zetterlund för alltid mutat in de två sistnämnda titlarna, vilket gör situationen något svår för den mer svalt sjungande Margareta. Men vad gäller intonation och tonalt omfång är hon i sitt esse.

Bengtson-o-Asplund

Konsertens mest furiösa inslag svarade Karl Olandersson för. Som aftonens fjärde hemliga gäst klev han fram och levererade ett makalöst starkt solo på melodin That´s why trumpeter sing. Givetvis sjöng Peter Asplund melodin, men Karl Olanderssons insats föranledde verkligen välmotiverade ovationer.

Olandersson-solar

Extranumret It don´t mean a thing if it ain´t got that swing blev ännu en fullträff, dels för att bandet gav allt, men också för att Peter Asplund svarade för ett närmast hejdlöst scatsolo.

Eftersom publiken inte nöjde sig fick det bli ännu ett extranummer. Passande nog den lilla söta vaggvisan John Blund…

Text: Leif Domnérus

Foto: Nilla Domnérus

 

Fasching 27 april.

Peter Asplund Big Band Show med hemliga gäster.

Trumpeter:Hans Dyvik,Jan Kohlin,Fredrik Oscarsson &Jacob Gudmundsson.

Tromboner: Magnus Svedberg, Dicken Hedrenius, Karin Hammar & Kent Olandersson.

Saxofoner: Magnus Blom, Pär Grebacken, Karl-Martin Almqvist, Robert Nordmark & Alberto Pinton.

Piano: Adam Forkelid

Bas: Hans Backenroth

Trummor: Johan Löfcrantz Ramsay.

Gäster: Jan Allan, Isabella Lundgren, Margareta Bengtson & Karl Olandersson.

Bandledare, crooner & trumpet: Peter Asplund.