Sun Ra Arkestra på jubileumsturné

SunRa

Ett sällsynt och sällsamt gästspel var det denna varma junikväll på ett fullsatt Fasching. The Sun Ra Arkestra är ute på en extensiv Jubilee Tour med anledning av att Herman Blount föddes för hundra år sedan.

Sun Ra – som Herman Blount valde att kalla sig – var en på många sätt annorlunda och visionär musiker som tidigt på femtiotalet grundande sin Arkestra och som på flera sett satt och än idag sätter sina spår i jazzens utveckling. Ra började tidigt använda elektroniska instrument, dansare och integrerade ljus- och bildspel i sina konserter.

Hans intresse för rymden, kosmiska tankar och teorier om universum i kombination med egyptisk mytologi parat med djupdykningar det afroamerikanska musikarvet och inslag av avantgardistisk konstmusik blev påfallande ingredienser i den musikaliska mission som Sun Ra drev i drygt 40 år fram till sin bortgång 1993..

Senast Sun Ra spelade i Sverige var 1971, då hans Intergalactic Research Arkestra gav två mytomspunna föreställningar på Dramaten med dansare och bildspel. Mottagandet blev blandat; ”årets konstupplevelse” menade en del, andra såg Ras föreställning som ”kvasimusikaliskt och pretentiös nonsens”. Det var få som förblev oberörda, vilket väl är ett av konstens inbegripet jazzens viktigaste grundelement.

Drygt 40 år senare är The Arkestra tillbaka, denna gång under ledning av saxofonisten Marshall Allen som spelat med Sun Ra sedan början på femtiotalet. Budskapen är desamma, de glittriga mantlarna och de märkliga huvudbonaderna finns kvar, spelformerna och de musikaliska uppläggen har inte förändrats nämnvärt under åren som gått utan Sun Ras musikaliska arv har förblivit intakt, vårdats och polerats.

Men numera finns det både en beredskap för och en förväntan om det originella och egenartade i mötet med Arkestran. Och så blev det denna kväll med mycket igenkännande,leenden och samstämmighet inför det Raska ”missionerandet”. Spelningen ges rakt av i ett sammanhållet set. Kompositionerna avgränsas inte utan mestadels är det ett kontinuerligt flöde, där solisterna går in och ur i det pulserande kollektivet.

De melodiska linjerna är sällan raka, utan det finns en karakteristisk svajighet som ger glidningar främst i blåssektionen och det fylliga slagverksanvändandet ger ett expansivt och spatiöst sound. Bland solisterna är det framförallt tenoristen Charles Davis och trombonisten Dave Davis som stiger fram och gör flera kraftfulla expressiva inlägg.

Pianisten Farid Barron har en tung men viktig funktion i att hålla den melodiska ryggraden, markera övergångar och verka som katalysator för kollektivets olika delar. Likaså gitarristen Dave Hotep hade en central roll i koleringen och att mjuka upp skarvarna i de ibland rätt grovhuggna arrangemangen.

Det finns stort utrymme för improvisation, men Allen har järnkoll och styr påtagligt ensemblen framåt, för det är ändå kollektivet som kommer först. ” Space is the place”, ”music i everywhere” vi är alla en del i en kosmisk enhet, Sun Ras filosofi blir handfast när Arkestran  avslutningsvis tågar runt i lokalen och omsluter publiken. Även om budskapet kan tyckas lite naivt, så är det kanske ändå viktigt i dessa tider när skillnader betonas mer än likheter, när öppenhet och åsiktsfriet inte alltid är självklart.

Musikens positiva kraft måste kanske ständigt lyftas fram. Och då jag ser Marshall Allen, som i år fyller 90 (!), efter närmre två timmars spelning leverera ett långt altsolo dyker ett citat upp ifrån en annan av jazzens banbrytare, Albert Ayler ”music is the healing force of the universe” och där någonstans landar Sun Ra Arkestras konsert för min del.

Ulf Thelander

Fasching, Stockholm den 5 juni 2014.
The Sun Ra Arkestra
Marshall Allen  as fl, Tara Middleton vo, Fred Adams tp, Michael Ray tp,  Knoel Scott ts vo dans, Charles Davis ts, Danny Ray Thompson bars, Dave Davis trb, Farid Barron p, Dave Hotep g, Cash Killian cello, Elson Nascimento perc surdo, Tyler Mitchell b, Craig Haynes dr.