Sunniva Brynnel reflekterar över en genväg till själen.

RUSCONIPhotoMarkusFaegersten

Ystad Sweden Jazz Festival 2014. Den amerikanske tenorsaxofonisten Joshua Redman intar scenen på Ystads Teater inför runt femhundra liksom sardiner inklämda åhörare.     

Visst vill man ogärna missa denna musikaliskt extraordinärt stiliga (ja till det yttre inte stygg att se på heller) jazzstjärna. Att gnugga axel mot axel och att känna doften av sin grannes parfym (och/eller svett) höjer bara konsertupplevelsen till nya höjder. Energin som flera hundra människors samlade uppmärksamhet kan ge, den darrar i luften. Reuben Rogers kontrabas i mörkt trä sänder bestämt goda vibrationer genom allas våra fötter och revbe

Över första parkett böjer sig balkongerna i mjuka former längs med väggarna. Presskontoret finns på Ystads Teaters översta våning och det är där jag nu sitter i höjd med varmluften och den förgyllda takkronan. När den första fascinationens förälskelsefas lagt sig, vilket händer någon gång efter konsertens andra låt, lyfter jag blicken.

Ett hav av solbrända ansikten visar sig i det mjuka ljuset som faller från ovan. Framför mig: vackra personporträtt, som ur en behaglig, men aningen melankolisk tavla. Jag beskådar inte femhundra människor med ett gemensamt fokus, utan femhundra – plus fyra musikers – inre världar, vitt spridda i bakgrund och karaktär.

Vilken värld är det vi lever i, då vi sitter som tysta åhörare under en konsert? Jag anar att vi bara är till hälften medvetna om vår omvärld under dessa musikaliska sammankomster.

Musiken är ett associationernas superlim och den tar sin lyssnare på en resa i nu, då och sen. Mannen på andra sidan teatern, han som med huvudet nickar i takt med minimala, men precisa rörelser: minns han med nostalgi i hjärtat de danser han varit på som ung? Minns han sorgesamt en förlorad kärlek eller med glädje en kärlek som alltid brunnit, sedan jazzmusikens swing väckte den till liv i en dans?

Den unge mannen med uppknäppt skjorta och glöd i blicken: är han en jazzmusiker som just nu föreställer sig själv på denna scen, i samma position som Redman om ett tiotal år? Och kvinnan som blundar, med ett leende på läpparna, minns hon en sommarfest någonstans, med havsdoft, räkor och nakenbad? Själv minns jag mina vänner på ett engelskt musikkonservatorium – de som ville efterlikna dessa amerikanska jazzikoner i sitt eget musicerande.

Vilken musik skapar bilder och minnen inom dig? Vilken musik får dig att se livet med gamla eller nya ögon? Oavsett hur denna musik låter: håll fast vid den med järnklor. Den är genvägen till din själ.

Sunniva Brynnel