Svårt att värja sig mot Lina Nybergs musik

Man dansar inte foxtrot till Lina Nybergs musik. Den obönhörliga kraft den ger uttryck för lockar mer till en inre själslig dans. En tankarnas dans om man så vill.

Hennes röst rör sig tidvis som en fjäril över blommorna på en sommaräng om man får ge uttryck för den känsla som uppkom vid releasekonserten för den nya skivan på Fasching. Musiken är en rytmisk, starkt rytmisk och närgången upplevelse där rösten ibland formas till ett rytande. Man har nästan svårt att värja sig.

Dels för den kraft som tonar ur kvintettens instrument. Men det är också svårt att värja sig mot den nutida musik Lina Nyberg skriver, arrangerar och framför. Den är egenartad och egensinnigt tillkommen.

Hon har nu gett ut hela sexton cd-skivor och har nu under säsongen blivit både Gullin-stipendiat och Bert Levin-stipendiat. Vilket självklart ger ett rättvist betyg vad gäller hennes musikaliska ansträngningar i nuläget och under den relativt korta tid hon verkat på scen och skiva och som musikpolitiskt aktiv. Hon har en finslipad ren röst och en snabb attack, kraftfull men ändå sensuell oavsett läge i röstomfånget.

Dessutom äger hon en hög grad av surrealistisk humor vilket avspeglas i både kroppsrörelser, mimik och sånglig dynamik och inte minst i orden hon så väl formar. Att hon därtill är beläst framkommer i både titlar och texter. Hon refererar både till Virginia Wolf och till Wolfgang Amadeus Mozart. Hon är rolig att lyssna till även om allvaret ibland växlar in tankarna på olika sidospår. Själv tycker jag att hennes musik har inslag av konsertmusik som den ibland avtecknade sig efter andra världskriget.

Men det är en personlig uppfattning. Möjligen handlar hennes musik också om just musik. Musikens funktioner kommenteras av och till. I gruppens totala uttryck finns en konstnärlig samstämmighet som är mycket attraktiv.

Kommunikationen mellan de fem är subtil trots att musiken ibland är grov och hård. Omväxlande med en lätthet som likt en ballong vajar i vinden.

Pianisten Cecilia Persson lägger starka klanger i flygeln och har ett medlevande i musiken som omedelbart fångar intresset. Hon gör ibland en parallell rörelse till sångstämman, med små lätta pianopiruetter.

Det gör också David Stackenäs med sitt obundna, lätt hetsande spel på gitarren. Han för sin ena hand över strängarna på greppbräden medan den andra attackerar de enskilda strängarna med hårda nypor.

Josef Kallerdahls attack på bassträngarna med både hand och stråke orsakar ljud likt en fors av lava rinnande utför en sluttning. Han är en sjusärdeles kompetent basspelare med en suverän rörlighet.

Peter Danemo med ett närmast lakoniskt ansiktsuttryck river upp virvelstormar i sitt slagverk. Han prickar in och ger synpunkter på de övrigas tankar och idéer vilket sammanlagt ledde till en konsert av strålande musik även om man nu inte kunde dansa foxtrot till den.

Leif Wigh

Lina Nyberg Band

Fasching 15 mars 2014 – Releasekonsert för Sirenades

Lina Nyberg vo, Cecilia Persson p, David Stackenäs g, Josef Kallerdahl b, Peter Danemo dr.