Meny
18 juni 1919 – 8 december 1988
Född och uppvuxen i Stockholm tillhörde ”Svanis”, som han alltid kallades, den generation som fångades av jazzen på trettiotalet och blev yrkesmusiker under swingepoken. Som pianist var han i stort sett självlärd.
En av hans ungdomsvänner var gitarristen Sven Stiberg. De började spela tillsammans i tillfälliga smågrupper och sommren 1937 satte de ihop ett band som fick engagemang på Segeltorps dansbana. Vintersäsongen 1937–38 spelade de på City-restaurangen på Folkungagatan. Deras samarbete från den tiden finns bevarat på en privat lackskiva inspelad i juni 1937 (”Shine”, Svensk Jazzhistoria vol. 3, Caprice). Hösten 1938 började ”Svanis” med Miff Görling på La Visite och hade därmed på allvar etablerat sig som en av landets ledande pianister.
För Thore var Teddy Wilson den stora inspirationskällan, men han hade för små händer för att kunna spela Wilsons typiska vandrande decimor med vänsterhanden, så han hittade på ett sätt att göra det med högerhandens tumme som komplement. Den stil han sedan utvecklade kan närmast betraktas som tidlös, ett känsligt, nyansrikt pianospel med sinnrika harmoniseringar, stor klanglig medvetenhet och ett rikt mått av melodisk fantasi.
Under krigsåren spelade han med flera kända orkesterledare, däribland Seymour Österwall, Håkan von Eichwald, Charles Redland och Arne Hülphers. Han anlitades också ofta vid grammofoninspelningar av Gösta Törner, Alice Babs, Thore Jederby och Hasse Kahn med flera. Han ingick han också i några av Expressens och Estrads favoritorkestrar.
1944–46 spelade han både piano och vibrafon i Arthur Österwalls lilla band, som turnerade på somrarna och vintertid hade fast engagemang på Nalen och Bal Palais. Sommaren 1946 ingick han som vibrafonist i Simon Brehms kvintett på Berzelii-Terrassen i Stockholm och Långedrag i Göteborg tillsammans med bland andra Åke Hasselgård; pianist var Per-Erik Sparrings.
Efter diverse frilansverksamhet – bland annat som pianist i en teaterpjäs på Dramaten – och spel med egen trio ledde Thore Swanerud 1949–51 en egen orkester på La Visite i Stockholm. Bandet gästades av amerikanske saxofonisten James Moody i oktober 1949, och det gjordes skivinspelningar där bland andra Swanerud medverkade.
”I’m in the mood for love” (även kallad ”Moody’s mood for love”), med pianosolo av Swanerud, blev en stor framgång, inte minst i Amerika, och räknas i dag till jazzens klassiker. Moodys och Swaneruds melodiska improvisationer textsattes och sjöngs på femtiotalet av amerikanske King Pleasure, och de har senare sjungits av många andra, inklusive Moody själv.
Från 1950-talet var Swanerud brett verksam som ackompanjatör och arrangör åt en lång rad populära artister, inklusive Zarah Leander, Evert Taube och Lars Forsell, samtidigt som han fortsatte att spela jazz i olika sammanhang, mest som pianist med egen trio. Bland hans många kompositioner har ”Södermalm” från 1975 (senare textsatt av Björn Wigardt) blivit något av en ”evergreen”, som framförts och framförs av många artister.
Artiklar:
Svenskt stjärnalbum, OJ 9/1941
Minnesporträtt, OJ 1/1989
CD
The legendary years vol. 6 (Wea), 9 nummer med James Moody
Swedish Jazz Piano vol. 1 (Dragon), 1 nummer
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
