Tampere Jazz Happening – med musiken i fokus

kimmopohjonenuniko2335p

Tampere Jazz Happening, 3 – 6 november, Tammerfors, Finland.

Ibland kan det vara lite knöligt att ta sig runt mellan olika scener på festivaler, men en bättre organiserad festival än den i Tammerfors har jag inte upplevt. Det gamla packhuset vid stationen har byggts om och inrymmer en stor och en mindre scen, båda med närmast perfekt akustik och teknologi.

Självklart finns serveringar, liksom i Telakka, ett mindre uthus, några meter från packhuset. Många svenska festivaler och klubbar kan avundas Tammerfors, där artistutrymmena är väl tilltagna, med dusch, vilorum och omklädningsloger. I övervåningen huserar regionens kulturproducenter, inom musik och teater. Jazzproducenten Juhamatti Kauppinen som visar oss runt, jobbar i ett generöst tilltaget rum.

Festivalen inleddes med premiärvisning av en dokumentär om det finska dragspelsfenomenet Kimmo Pohjonen. Hans senaste åtta år av ständigt pågående projekt skildrades i filmen med det kongeniala namnet Soundbreaker. Kommande svenska tevetittare kommer att förundras över vad som kan frambringas ur ett dragspel. Pohjonen framställs med det mått av galenskap som en riktigt stor, improviserande och kreativ musiker kanske måste ha.

Tampere Jazz Happening är en sammanhållen festival med en ovanligt okommersiell och varm utandning, utan stora popstjärnor. Många artister sa att ”här behandlas man bra”. Det berömmet gäller inte bara för arrangörerna. Publiken är fokuserad på musiken – inget spring ut och in under konserterna, utan ett idogt lyssnande.

Här fyller Paavo stora scenen klockan 14 en lördag eftermiddag. Säg 300 personer. Alla konserter som jag lyssnade på var fullsatta. Hur gör man i Tammerfors? En fråga som många festivalarrangörer i Sverige borde söka svar på.

Elifantree SV, FI
Anni Elif Egecioglu (vo, klockspel mm.) Pauli Lyytinen ts, effekter, Tatu Rönkkö dr.

elifantree1240p_0

Svenska Anni Elif Egecioglu är navet kring vilket Elifantree snurrar. Finske saxofonisten Pauli Lyytinen (även med i Raoul Björkenheims Ecstasy), lägger upp en grund som liksom servar Anne när hon sjunger och spelar klockspel.

Musik att bli charmerad av. Den är medryckande, oväntad i sin blandning av många element. Wild Bird and Peacedrums, Josef och Erika, lite Paavo och ett stänk pop. Den här gruppen har möjligen en bit kvar, men glädjen, utstrålningen är makalös. Elifantree har en förmåga att aldrig släppa taget om lyssnaren, oavbrutna händelser bryter den stig man tror sig vandra på.

Anni Egecioglu har en enorm scenisk utstrålning och tycks njuta av att gestalta musiken rent hela sig. Länge sedan jag såg en sådan spelglädje och hörde så, ska jag säga glad musik utan närheten av ytlighet.

Raoul Björkenheim Ecstasy (FI)
Raoul Björkenheim g, Pauli Lyytinen saxar, Jori Huhtala b, Markku Ounaskari dr.

raoulbjorkenheim1441p

Att lyssna på Raoul Björkenheim är som att sticka in öronen i eluttaget. Det formligen sprakar om gruppen. Man kan säga så här: Till vänster på scenen står Jimi Hendrix (Raoul) och till höger John Coltrane (Pauli Lyytinen). Däremellan lägger bas och trummor upp ett grymt aggressivt komp.

Att ena strängen på Raouls gitarr sticker all världens väg mitt i en låt, tycks inte bekymra honom det minsta. Han hanterar gitarren som om det var en kroppsdel. Björkenheim har spelat på Tampere Jazz Happening sedan starten för 30 år sedan. Hans Ecsatsy kunde möjligen utveckla ett uttryck lite mer, så att man inte hela tiden behöver tänka på Hendrix och Coltrane.

Paavo (SV)
Sofia Jernberg vo, Cecilia Persson p, Nils Berg ts, cl, bs, Thomas Backman cl, as, bs, Marcelo Garbard Pazos as, Emil Strandberg tp, Clas Lassbo b, Gustav Nahlin dr,

paavo1934p

Paavo med sina snart fem år på nacken har blivit en etablerad grupp, ett begrepp i jazzvärlden. Jag har hört dem live vid många tillfällen i olika stadier av deras utveckling.

Bättre än så här har jag aldrig upplevt Paavo, när de spelade på stora scenen (Packhuset) där inte en enda stol gapade tom. Gruppen utvecklas mer och mer mot symfoniska uttryck, med inslag av kabarémusik rockiga utflykter och ibland rent sakrala klanger. Deras musik är mycket avancerad i alla avseenden – rytmiskt, tonalt och harmoniskt.

Det rycker och spretar, drar iväg åt olika håll, men låtarna kommer alltid tillbaka i något som ger lyssnaren intryck av att ha upplevt en helhet. Spelet är ganska disciplinerat, partituret följs och de fria utflykterna är korta. Ibland löses den mycket strukturerade musiken upp, så höjer Cecilia Persson på nacken och bandet återvänder ”hem”.

Jag har någon gång uttryckt att Sofia och Cecilia borde ta mer plats på scenen och vara mindre blygsamma. Nu flera år senare märks det tydligt hur de fått en större tyngd och själförtroende, allting annat vore märkligt med tanke på priser, utmärkelser och ovationer som de fått.

Alla medmusikerna är ju var och en för sig stora personigheter på den svenska jazzscenen. Om jag ska lyfta fram några är det Marcelo Garbard Pazos och Thomas Backman som levererade några riktigt innehållsrika solon.

Hyllningen till Per Henrik Wallin var storartad och i den rockiga låten ”Krock” framstod Paavos omisskännliga spretighet – ibland sticks de som nålar.

In the Country (NO)
Morten Qvenild p, Roger Arntzen b, Pål Hausken dr.

mortenqvenildinthecountry2119p

I början av konserten med In the Country fick jag nästan värja mig inför skönheten i musiken. Försöker de förföra oss? Men snart gav jag upp mitt motstånd. Här hörs klanger från en tidig Keith Jarrett, några nypor Jan Johansson och ett stänk New Age stämning.

Romantiska, ibland svärmiska inslag virvlar ut från scenen med en perfekt ljudbehandling. I en av låtarna sjunger gruppen trestämmigt i en långsam, bedövande vacker klangvärld. Det är bara att vika sig – en sammanhållen skönhet utan minsta banalitet. In the Country kan bli lika stora som e.s.t.!

Odessa 5 X-tra Large (DEN)
Stefan Pasborg dr, Anders Banke saxar, Liudas Mockunas saxar, Jeppe Tuxen keyboard, Niclas Knudsen g, Jakob Munck bastrombone, Peter Rosendal, keb, horns.

stefanpasborgodessa5xl2322p

Bandledaren och trumslagaren Stefan Pasborg är i centrum när Odessas dynamit sprängs. Fullt ös med material hämtat från allt från Stravinsky till Mingus. En bluesig puls av danskt märke är den matta på vilken bandet står. Jag kommer att tänka på Fessors Big City Blues Band, fast i en mycket uppgraderad och modern tappning. När Stefan Pasborg solar börjar han på ett nästan extatiskt fullt ös, för att bara öka och öka. De mörbultar publiken och vi låter dem göra det, med glädje!

Kimmo Pohjonen Proton String Quartet (FI)
Kimmo Pohjonen acc. Voc, Samuli Kosminen acc, stringsamples, Teppo Ali-Mattila vi, Matilda Haavisto vi, Maarit Holkko-Wagoner vi, Veli-Matti Ijon ce.

kimmopohjonen2368p

Finske dragspelsfantomen Kimmo Pohjonen framträder men en enastående stråkkvartett i en konsert som kändes en aningen pretentiös. Att han är ett fenomen råder det ingen tvekan om, men jag har svårt för hans sätt att framställa sig själv i en mystisk, nästan profetisk dager. Han sitter i rökmaskinens motljus, upphöjd över sina medspelare. Jag går inte igång på det, även om jag bländas av hans virtuositet.

Olavi Trio (FI)
Olavi Louhivuori dr, Teppo Hauta-aho b, Jari Hongisto tmb

Desto mer kommunikation levererar Olavi Trio med den mogenhet som uppstår när tre generationer möts. Lågmäld intensitet blandas med anarkistisk spontanitet. Gruppen debuterade på skiva i tidigare i år och jag är säker på att bokare av frijazz har svårt att låta bli att slå en signal.

Lars Grip