The Great Flood – Mississippi 1927

Där står två människor på ett biltak, de vinkar till oss. Runt om dem ett upprört vatten. Så plötsligt drar floden med sig bilen, den och människorna på taket försvinner ur bild: vad som hände dem får vi aldrig veta. – Orkanen Katrina var inte den första och kommer inte att vara den sista naturkatastrofen som drabbar USA.

Inte heller vare sig den första eller sista att drabba olika: vita och svarta, rika och fattiga, har olika villkor också när tillvaron hotas i grunden. Mississippi-floden svämmade över alla breddar i april 1927: en miljon människor evakuerades, 200 dog, hela landsändar dränktes – och ett biltak var inte mycket att rädda sig kvar på när floden drog fram. Filmaren Bill Morrison har sammanställt dokumentärfilmer från då, många av bilderna nästan förstörda av tidens tand – fläckarna och hacken på filmen blir en del av själva flodens övermakt. Och till en del av den musik som Bill Frisell och hans band framför till filmen: som en sorts virvlande nottecken.

Filmen är indelad i olika avsnitt: en uppmärksammar lantarbetarna (svarta), en annan politikerna (vita), en annan folkförflyttningarna, ytterligare en annan floden. Frisells musik försöker försiktigt smyga in i bilderna, bli en del av dem. Han bygger den på tidens olika musikaliska språk – blues, country, jazz, schlagers – men utan att tränga sig på.

Frisell besjunger filmen och dess människor, snarare än lever sig in i dem. Det är väldigt fint, och särskilt fint hur trumpetaren Ron Miles och Frisell lindar sig kring varandra, flätar musiken samman. Men ibland är det så fint att det blir bara – fint. Finstilt. Förfinat. Musiken drar mot en sorts muzak, som jag nog menar att Frisell ofta drar mot: det är mycket välspelat, mycket vackert – men utan spänningar eller kontraster, ett i sista hand menlöst klangflöde. Det stilla vemodet blir för allenarådande, en emotionell monofoni som blir sövande.

Men de sista låtarna är fina, också med en publikfriare som ”Ol’ Man River” inlagd. – Men den verkliga rysaren är att komma ut i stadens hjärta efteråt. Mörkret har fallit, på gräsmattor och trottoarer runt stadshuset i San Francisco samlas narkomaner, sinnessjuka, fattiga, hemlösa. Man reder sig ett bo på trottoaren där den upplysta medelklassen tar sig hem från sina jazzkonserter, operor och symfonier – och en meter från de bilar som en mindre upplyst medelklass envisas med att köra.

Dantes Inferno finns: detta är en skuggvärld av till hälften eller redan döda, de ignorerar oss levande, vänder sig bort: det är vi som hotar dem, inte de oss. En man sover på trottoaren: lumpor skyler kroppen, en sko bara på ena foten, en bit kartong till huvudkudde, inte ens en plastsäck med tillhörigheter. De svarta fördrevs från sina gårdar och översvämningen av Mississippi påskyndade emigrationen norrut. Och västerut: detta är det nya livet i senkapitalismens hjärtland.

Men jag är inte säker på att Bill Frisells musik är det soundtrack som vår tid kräver.

Ulf Olsson

Herbst Theatre, San Francisco, USA 21 april 2012
”The Great Flood”: Bill Morrison och Bill Frisell Quartet,