The Jazz Message – ovädersdrabbad hyllning till Art Blakey

3blasarnaJazzMessage_ND

År 1848 noterade August Blanche i komedin Ett resande teatersällskap att det ska fan vara teaterdirektör. Sommaren 2011 kan Lena Åberg-Frisk som ansvarig för Sthlm Jazz Fest utbrista ungefär detsamma. Det ska fan vara arrangör av utomhuskonserter när regnet spikar från himlen, blåsten böjer trädkronorna och kvicksilvret knappt orkar upp till elva grader.

De sex meriterade gentlemännen i hyllningssextetten The Jazz Message äntrar Sollidens spatiösa scen med instrumenten nödtorftigt skyddade innanför kavajerna. Ett blött och kallt blåsinstrument är ett dåligt verktyg, helt klart.

Missmodigt men stoiskt blickar tenoristen Javon Jackson ut över den paraplyförsedda och glesa skaran av tappra music lovers och frågar om det möjligen är någon som har en snaps…?

JavonJackson_HP

När budskapsjazzen väl rullar igång kommer värmen så smått krypande. Inifrån vill säga, vädrets makter vägrar under hela konserten att blidkas. Vilket gör att den nerv och närhet som krävs för att en musikstund ska lyfta och berika, den uteblir så gott som helt. Trots att de sex på scenen faktiskt jobbar på helt okej för att bjuda publiken på någorlunda valuta för entrékronorna. Låtskatten som presenteras fungerar också som ett slags balsam i ovädret. Bland godbitarna bjuds vi på Benny Golsons fantastiska kompositioner; som Along Came Betty och Blues March. Men med hänsyn till de vidriga omständigheterna känns det fel att orda alltför mycket om enskilda insatser.

Hukandes under mitt paraply drar jag mig i stället till minnes tidigare upplevelser med originalet, det vill säga den gyllene tiden då Art Blakey and His Jazz Messengers ännu turnerade och spred sin oerhört svängiga och generösa budskapsjazz. Exempelvis en benådad julikväll 1977 under Kristianstads Jazzfestival när publiken formligen skrek av upphetsning. Själv råkade jag befinna mig backstage när den svettdrypande, kolsvarte och kortvuxne häxmästaren Art Blakey banade väg från estraden. “We got them!” Väste han med sin rossliga stämma och ett stort varggrin. För sextetten som hedrar Blakeys minne på Solliden fanns det inte någon möjlighet att säga samma sak. Omständigheterna var alltför dåliga.

EddieHenderson_ND

Men att blåsensemblerna genomfördes med skönt sound och gott tryck, det kan sägas. Samt att såväl Javon Jacksons tenor och Eddie Hendersons trumpet hanterades oklanderligt. Medan pianisten Benny Green är alltför ytlig och smått mekanisk för att attrahera, samtidigt som Steve Turre blir den som får högsta betyg. Han har en strålande vacker och bärig ton med vilken han konsekvent bjuder på väl sammanhållna och idéburna solon. Att denne förnämlige musikant år efter år prenumererar på Down Beats förstaplats bland trombonister känns helt befogat.

Buster Williams må vara en klippa vid basen; han kan sina basgångar och soundet i den stora fiolen är mycket fin. Men mera sväng hade inte skadat.

Lewis Nash slutligen, som sitter på den trumstol där Art Blakey fordom satt, han är vida känd för sina enormt skickliga slagverkskunskaper. Och visst, det är lätt att konstatera och även imponeras. Briljant teknik, tajt och nyanserat som tusan och läckert stämda trumskinn. Men, men. Det grymma groove som den inte alls så tekniske och subtile hardbopmästaren Blakey förmådde framkalla bakom trummorna, det saknas. Alldeles oavsett väderleken.

De riktigt stora mästarna inom jazzen är oförlikneliga.

När häxmästaren Blakey tryckte ner hi-hatpedalen så att det gnisslade om mekaniken och när han fyllde på med att lasta ett ton rasslande skrot på virvelkaggen innan han drev på med den stora ridecymbalen, det var då som publiken tjöt helt spontant.

Text: Leif Domnérus