THE WAYNE SHORTER QUARTET Without a net

TheWayneShorterQuartetWithoutanet
Recenserad i OJ 3-13

 

THE WAYNE SHORTER QUARTET
Without a net

Orbits – Starry night – S.S. Golden Mean – Plaza real – Myrrhr – Pegasus – Flying down to Rio – Zero gravity to the 10th power –  (The notes) Unidentified flying objects.

Blue Note Records 509999 79516 2 9/EMI/tid 77 min
Wayne Shorter ss  ts, Danilo Perez p, John Patitucci b, Brian Blade dr. På spår 6 (Imani Winds) Valerie ­Coleman f, Toyin Spellman-Diaz oboe, Mariam Adam cl, Monica Ellis fagott.
Insp 2011 under en Europa-turné utom nr 6 insp i Los Angeles 8 december 2010.

   Betyg 4: ••••

Det sägs ibland att man på olika håll i USA jämför Wayne Shorters musik med den Charles Ives komponerade på sin tid. Om inte annat så säger väl liknelsen att Shorters musik uppskattas i kulturella kretsar. Han fyller 80 i år. Och det lär vara 43 år sedan han senast gjorde en inspelning för Blue Note.

Men att döma av musiken som här framförs är ett tillbakadragande inte aktuellt för hans del. En bit in i första stycket låter han märkligt nog förvillande lik Steve Lacy när denne höll sig i instrumentets lägre del. I övrigt rör sig Shorters fingrar snabbt över klaffarna och tonerna kommer farande som sprutande ur en sifon, eller bubblande som kolsyran i en läskedryck. Det är engagerat spel. Lödigt, starkt och kraftfullt utfört men ändå dynamiskt.

I jazz- och populärmusik är det inte ovanligt att äldre artister söker sig bakåt till melodier av evergreennatur. Melodier som de en gång haft en hit med för att locka till igenkännande. Shorters aktiva saxofonspel och hans musik däremot är som ett spjut slungat mot kommande tider. Även saxofonspelet syftar framåt och lämnar de gamla fotspåren bakom sig.

Han måtte ha en närmast outtömlig tonreserv att ösa ur samtidigt som han är i avsaknad av falsk jazzsentimentalitet. I vissa partier kan han citera exempelvis Sonny Rollins. Vilket borde kunna tolkas som ett bevis på uppskattning.

Ett särskilt stycke är Pegasus, hela 23 minuter lång. Här medverkar blåsarensemblen Imani Winds vars klanger bidrar till att musiken låter som ett modernt seriöst konsertstycke med endast viss jazzanknytning.

Om man fick önska sig något mer så skulle denna fint formade cd innehålla mer saxofonspel. Som det nu är dominerar pianisten Danilo Perez ljudbilden totalt sett. Han har ett kraftfullt, för att inte säga medvetet tungt anslag på klaviaturen.

Även John Patitucci och Brian Blade trycker på ordentligt bak Shorters sop­ransaxtoner. Medan Perez ibland vandrar på egen väg så kommunicerar de andra två effektivt och grundligt.

Cdns första nummer kompositionen Orbits ingår i albumet Miles Smiles. Men givetvis i ett annat utförande. Plaza real exekverades på sin tid av Weather Report. Men några direkta likheter finns inte här heller.

I motsats till vad som påstås ovan angående evergreens så ingår melodin Flying down to Rio. En filmmelodi från tidiga 1930-talet och ibland spelat av olika musiker. Shorter omvandlar den till något helt annat och lika intressant som det övriga materialet.

Wayne Shorters projekt är fint utfört men det hade varit intressant om konvolutet haft mer av information kring musiken och musikerna. Nu handlar det mer om producenter och mixare.

Leif Wigh